Jag läser i DN att en av sju (!) kvinnor i Niger dör av komplikationer vid graviditet och förlossning! (I Sverige dör en av 17 400.) Varje MINUT dör en kvinna i vår värld, i vår samtid, till följd av obefintlig mödravård och osäkra aborter!
Och det handlar inte om okunskap att alla dessa kvinnor dör, utan om resurser. Och, som jag förmodar, fördelning av resurser. Heja projektet ”Unite for women” som anordnas av RFSU. Och alla andra som sprider kunskap och organiserar stödinsatser för detta!
För mig väcks minnen till liv när jag läser den fruktansvärda statistiken. För drygt två och ett halvt år sedan födde vi vår andra flicka. Jag var lugn inför förlossningen eftersom vår första tjej kom till världen under relativt odramatiska former. Det gjorde såklart helvetiskt ont och så, men det hela var över på några timmar. Sedan var hon hos oss.
Den här gången blev det annorlunda. Barnets hjärtljud gick, redan vid förlossningens start, ned litegrann vid varje värk. Det gjordes ingen stor sak av det. Så kan det tydligen vara. Efter ett tag fick jag värkstimulerande dropp för att få fart på det hela. Och epidural.
I lugn och ro börjar jag vandra omkring i förlossningssalen. Pratar med sambon. Dansar till och med litegrann. När plötsligt barnmorskan rusar in med ett koppel av människor i hälarna. Hjärtljuden på barnet har gått ner. För mycket. Inte bra. Jag får lägga mig på britsen och blir vänd hit och dit. De försöker hitta en ställning för min kropp som gör att barnet hamnar i en annan position. Det funkar. Hjärtljuden tar sig och alla försvinner ut igen.
Det dröjer en stund till, sedan händer det igen. Ett gäng människor kommer infarande och börjar vända och vrida på mig. Den här gången tar det längre tid. Fortfarande inga hjärtljud? Jag ser hur de tittar på varnadra. Ingen ser lugn ut. Snarare verkar de sammanbitna och stressade.
Jag lyssnar på den fina undersköterskan som sitter vid mitt huvud och säger att ”det är ingen fara”. Tror inte på ett ord av det hon säger. Jag ser ju hennes snabba och undrande blickar på de som grejar med min kropp.
Så hör jag läkaren sammanbitna röst:
”Det här barnet måste ut. Nu.”
Slangar och instrument slits ur min kropp och några börjar springa iväg med sängen jag ligger på. Sambon får inte följa med. Och jag tänker att nu är det kört. Skulle det bli såhär!? Allt känns overkligt och jag är övertygad om att barnet i min mage har dött. Korridorer. Hissar. Ett operationsrum.
På ”ett, två och tre” lyfter de mig från sängen upp på operationsbordet. Jag hinner fråga om jag får vara vaken. Jag får ett nekande svar och hinner tänka att jag ALDRIG kommer att kunna somna – innan allt blir svart.
När jag vaknar få jag veta att vi fått en liten flicka. Och att hon klarat sig utan någon som helst påverkan! När de lyfte ut henne såg de att navelsträngen var virad två varv kring hennes hals och ett varv kring pannan! Under förlossningen kom den i kläm på vagen ut och syrestillförseln snörptes av. Jag gråter av lycka och tacksamhet över vårt barn. Tack alla fantastiska sjukvårdsmänniskor! Tack för att vi bor i Sverige. Och i Stockholm. Hur hade det annars gått…?
Idag är det den internationella kvinnodagen. Då tänker jag att vi bor i ett land som har kommit långt. Även om det finns mycket kvar att göra!
Visst är det så. Varendaste gång! Kramar S
Jo, det är nog det mest dramatiska jag upplevt… Just det, du snittades också. Då vet du hur hiskeligt ont det gör efteråt… Men det är ju värt det 🙂
Ja det låter verkligen dramatiskt med akut kejsarsnitt! Visste inte att du hade gjort det. Jag är ju också snittad som du vet men under lugnare former.
Tänk att tårarna alltid ska komma när man läser om jobbiga förlossningar eller graviditeter. Kram Marie
Hej! Visst svindlar det! Min sambo kan nog också skriva under på att det inte var någon trevlig upplevelse ur ett pappa-perspektiv! Tills det lilla livet började kräla sig upp på hans mage och försökte amma :-). Lycka! /S
Hej Susanne!
Jag kan verkligen förstå din oro, vi hade ett liknande scenario när vår son föddes. Jag såg det ju då ur ett annat perspektiv och det var ingen höjdare kan jag säga. Först var det heller ”ingen fara” med att hjärtljuden sjönk vid värkarna och sen plötsligt rusar det in ett läkarteam och drar iväg med Ulrica och magen. Kvar står man själv livrädd och fattar inte alls vad som händer. Då var man inte så kaxig. Inte heller när killen var ute kunde man riktigt glädjas eftersom ju Ulrica var nedsövd och jag satt ensam i ett rum med lillkillen. Men det gick ju bra och man kan verkligen fundera kring vad det är som gör att just vi har haft turen att födas och leva i det här landet. Den tanken tycker jag svindlar lite.
Ha det gott!