Ibland ställs livet på sin spets. Döden skymtar i kulisserna.
Minuterna innan vår yngsta dotter kom till världen (som jag skrev om igår), var ett sådant tillfälle. Just då kunde jag bara anpassa mig till situationen och krasst konstatera att ”nu händer det som inte får hända”. Känslorna kom senare. Och gör det fortfarande. Varje gång jag tänker på det som hände. Och vad som kunde ha hänt.
Vi fick ett liv. Till. Vi har satt två liv till världen. Helt fantastiskt.
Jag älskar också att höra andras berättelser om att föda barn. Så stort! Så omvälvande!
Idag är det vår i luften här i Stockholm. Solen strålar, snön smälter och fåglarna kvittrar. Det är underbart vackert!
Trots det, eller kanske just därför, har tårarna trillat idag. Jag har läst Annas blogg om livet här och nu. En fantastisk stark och obeskrivligt smärtsam beskrivning av Annas kamp mot cancern, för livet. Anna borde få njuta av den här fina dagen. Hon är ung. Hon har en man och en liten flicka. Jag känner inte Anna, men berörs som så många andra av hennes historia. Snart får hon ro och mina tankar är med henne och hennes familj.