Tjejen på den här boken går i tvåan. Är rätt blyg och osäker, men inte utstött. Inte mobbad. Hon gillar skolan och räcker gärna upp handen. Läser mycket.
Hon är lång, smal och kutar med ryggen för att bli mindre. För att bli sötare…
Hon avskyr sina glasögon. Så mycket att hon vid ett tillfälle ”råkade” tappa dem i Göta Kanal. Kanske. När det var som värst hade hon en lapp klistrad på det ena glasögat. Mot skelningen.
Hon är ganska allvarlig av sig. Lillgammal. Hon har ritat ett kors och en kyrka på sin bok. När hon blir lite äldre skriver hon ofta och gärna långa berättelser om hemska saker. Sorg och elände.
Men oftast är hon glad och tillfreds med livet. Leker med sina kompisar i ”rundan” på gatan där de bor. Är mycket hemma med sin familj. Mamma, pappa och lillebror. Tryggheten.
Och hon är såklart jag. Den där tjejen bor i mig. Det tog ett tag innan vi blev vänner. Men nu är vi det. Jag kan till och med gilla henne. Men jag har ALLTID linser…
Jag skrattar också åt vissa bilder från den tiden – och det finns värre exempel! Man kan ju skratta med hjärtat med :-). Kram kram! S
Så sant! 🙂 Stor kram!!! S
Förlåt men jag skrattade till, sorry. Men det var så ovant att se dig så liten och så stora glasögon.(påminner om min pappas).
MEN NU ÄR DU JU HUR SNYGG SOM HELST!!! Kram
Typiskt mig att bara skriva om det ytliga när du hade skrivit så fint om dig själv som man inte visste om tidigare.
Den där tjejen har alltid varit min vän, med eller utan glasögon. Jag fann henne tidigt.. När man får egna barn så inser man att sådant som ex glasögon eller att höra dåligt det har inte så stor betydelse.. KRAM C
Verkligen! Då kanske man får se en bild av den också 🙂
Vilket sammanträffande! Hittade min egna bok häromdagen när vi städade i källaren 🙂