Ilska

Apropå att jag blev galen på kommungubbarna imorse, så funderar jag på det här med ilska.

Jag har alltid haft svårt för att bli arg. Har ju tidigare liknat mig själv vid en ko, och det ligger väl inte direkt i kossans natur att bli vansinnig…

Men jag kan avundas dem som kan visa ilska. Som riktigt säger ifrån och är VÄLDIGT tydliga med vad de tycker i olika sammanhang!

Jag blir ju såklart arg emellanåt. Riktigt arg. Oftast på dem jag älskar mest tyvärr… Men det är med dem som jag älskar, och som älskar mig, som jag vågar släppa fram den. Ilskan. Jag skriker inte eller så. Svär inte heller. Men blir förbannad helt enkelt! Och helt slut efteråt, för jag tycker att det är så jobbigt…

Och så blir jag arg på folk som beter sig illa. Mot mig, min familj eller mina vänner. Om någon säger något taskigt, är nedlåtande eller allmänt otrevlig går jag igång. Och jag kan ta min familj och vänner (ibland även mig själv!) i försvar, men blir absolut inte rasande. Ilskan tar sig nog ganska diplomatiska uttryck. Jag säger vad jag tycker och hoppas på bättring.

Över lag tror jag faktiskt också på att ge folk en andra chans. Psykologsjukan. Det finns säkert en orsak till taskigt beteende. En dålig dag eller, vad värre är, ett dåligt liv!

Men ofta önskar jag att jag sagt ifrån mer än jag gjort.

Exempel:
Jag står i kassan på lunchrestaurangen och har just beställt en sushi. Det står en pumpflaska handsprit på disken, och efter viss tvekan så bestämmer jag mig för att ta lite. Visserligen är jag – säkerhetsknarkare som jag är – vaccinerad mot svininfluensan, men man vet ju aldrig…

Jag trycker till på pumpen och SPRUUUT säger det, så riktas en – ganska kraftig – stråle mot bordet snett bakom mig. Shit också! Jag vänder mig och ser en medelålders kvinna stirra på mig. Ögonen smalnar och hon ger mig en blick som tydligt visar hur förnärmad hon är. Det har landat handsprit på hennes fat. Mest på kanten, men eventuellt även lite i misosoppan…

Jag blir lätt hysteriskt ursäktande. Undrar hur det gick och ber om förlåtelse. Typ hundra gånger.

Så ser jag tantens mun. Den SNÖRPER riktigt ordentligt. Hon bevärdigar mig inte en blick till. Suckar och torkar hetsigt och irriterat med servetten på tallrikens hörn.
– Nämen förlåt! Den bara sprutade! Kom det mycket?? Ska jag fixa en ny sushi?
Jag vänder mig mot han i kassan
– Ursäkta! Kan ni hjälpa mig? Jag har råkat spruta på hennes tallrik. Det bara kom!

Nu har vi hela restaurangens uppmärksamhet. Killen kommer fram till bordet och undrar om hon vill ha en ny. Hon himlar med ögonen och skakar på huvudet. Tydligt trött. Hon svarar väldigt avmätt. Och surt.
– Det behövs inte.

Det är då jag begår det största misstaget. Jag försöker skämta.
– Men det var ju sprit. Så du kanske får en rolig eftermiddag i alla fall, hehe!

Den blicken hon ger till svar… Hon säger inte ett ord. Jag lämnar deras bord. Rodnande. Och inser att det INTE var läge för den kommentaren…

Efteråt ångrar jag att jag inte sa något. Om att hon var onödigt otrevlig. Det var inte mitt fel att pumpen fick tuppjuck! Och jag bad om ursäkt. Jag försökte fixa ny mat. Hon behövde inte vara snorkig!

Antingen är jag överdrivet förstående eller väldigt rädd att tappa kontrollen. Möjligen en kombo av detta!

Apropå rädsla att tappa kontrollen. Jag minns det som om det var igår. En lektion i psykodrama när jag gick psykologutbildningen i Uppsala. Vi skulle spela upp en kursares barndomsminne. Ett jobbigt minne för henne. Och jag skulle spela ilskan! Ni kan ju tänka er hur det gick…

Jag skulle, under uppmuntrande tillrop från en utländsk psykodramaguru och med kursare som publik, skrika och slå i en kudde. Gick inte. Inte alls. Den situationen sitter kvar som ett stort misslyckande. Ett misslyckande i att bli arg. Hennes trauma blev mitt…

Men något har hänt sedan jag fick barn. När någon beter sig illa mot dem, eller värre – som i morse – försätter dem i fara. Då vaknar lejoninnan i kossan!!

Imorgon ska jag ringa kommunen och se till att de sadistiska (möjligen imbecilla) kommungubbarna får på moppo!!!