…mellan hägg…
…och syrén, 
tycker jag är den allra bästa. När allt spricker ut i blom och blir sådär krispigt vackert – ljusgrönt och färgglatt. Det bubblar av liv i hjärtat och hela kroppen tinar i solen. Jag kan inte sluta titta på och förundras av naturen. Jag njuter av dofterna. Blir lycklig av att vakna till fågelkvittret i gryningen. Och jag gläds när barnen plockar blommor, cyklar, springer runt – befriade från de otympliga vinterkläderna – och är ute längre på kvällarna.
Samtidigt gör det lite ont. En liten skärva av smärta i idyllen. I brytpunkten. Jag är aldrig riktigt beredd när det kommer. När våren kommer. Försommaren. När man ska ut. Njuta. Ta vara på det vackra.
Jag pratar inte gärna högt om att jag somliga dagar önskar att det regnade, så jag fick krypa in igen. Men faktum är att utan den där slängen av melankoli (och allergi!), så vore det inte detsamma. Sådan är våren för mig. Som livet självt. Bäst.
Tack för dina tankar om ”stinget”. Kanske har vi det lite till mans. Mer eller mindre. Och din kommentar påminde mig om att jag genast måste odla rabarber (eller i höst kanske…). Då kan man ju få rabarberpaj efter falukorven också :-)!
Visst är den bästa tiden nu! När allt är ljusgrönt, nytt & friskt. De första rabarberna, den första salladen, de första middagarna ute. Ljuset. Mera grill. Rosévin. Sonen får en extra glass och hoppa längre på studsmattan. De senare kvällarna.
Men jag köper också ditt sting. Våren och försommaren bär sig med något nytt. Uppbrott. Förnyelse. Släng bort vintern. Nytt liv. Nya tankar. Nya… – Det skall hända så förb**t mycket nytt. Almanackan fulltecknas. Och det kommer så plötsligt. Man ”måste” vara euforisk. Vi (lata/trygga) som trivs som vi har det skräms och avundas lite av det? Därför gillar jag att sitta inne en regnig junitisdag med Falukorv & potatismos utan att ha dåligt samvete!
*bara en tanke* (och jag är inte ens allergisk)
Lev väl.