…men måste dryfta vår stora familjehemlighet. Och min stora besvikelse över våra barns kulturella vilsenhet…
Vi har har, ända sedan vår sexåring var liten, månat (lite sådär vår-tids-prestations-föräldra-ängsligt) om att erbjuda henne ett smörgåsbord av olika barnböcker och barnfilmer.
Vi har varit politiskt korrekta i våra val och läst t ex Så gör prinsessor och Lill Zlatan och morbror raring (mycket uppskattade). Vi har inte väjt för det svåra, utan läst barnböcker om Döden. Vi har visat babypedagogik i DVD-form: Baby Einstein (inte att förväxla med de – också VÄLDIGT (över)pedagogiska Små Einstein-programmen). Vi har rockat till det och spisat Mora Träsk, både på Cirkus och i gamla 80-talstappningar. Mer uppskattat av barnen än mamma… Och så har vi införskaffat klassiker i både bok- och DVD-form. Som Barbapappa. Det älskar de. Även de små dyra leksaksfigurerna! Och Emma. Kära gamla Emma. Tvärtemot och Totte badar. Också kul. Främst i bokform.
MEN
De gillar inte filmerna och böckerna av…
ASTRID LINDGREN!! Hur…? Varför…? Snälla älskade ungar!!!
Jag menar, hon är min generations hjältinna ju! Allas vår Astrid! Underbar! Men fina klassiker som Saltkråkan, Madicken, Emil och Lotta… De ratas av mina älsklingar! Jag har såklart även där försett dem med både böcker och filmer – som utklassas av Tummelisa, Brum, Nalle Puh och Pettson. Och Trolltider (vilket i och för sig gläder deras gamla mamma).
Ett undantag är Pippi! Båda tjejerna älskar Pippi!
Sedan har nog, vid nämre eftertanke, vår stora älskling sett till att andra Astrid-alster inte visats/lästs så mycket hemma. Treåringen kanske inte har blivit så väl introducerad till Astrid. Sexåringen är livrädd för Emils pappa. Tycker det är urläskigt när det i Madicken petas in ärtor i näsan, ramlas från tak och spökas. Vill inte se!! Och jag vill liksom inte ligga på FÖR mycket…
Så. Ingen Astrid hemma. Med undantag för Pippi.
I alla fall inte ÄNNU! För jag har inte gett upp. De är ju fortfarande små. Det är min tröst. Mitt hopp. Att rädslan går över och de får uppleva alla underbara Astridbarn. Ronja, Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio.
Att denna kulturella vilsenhet är en fas som alla andra faser – den passerar. Det går över!!! 🙂
Skönt att inte vara ensam om den upplevelsen!
Mina barn har heller inte varit så förtjusta i Astrid Lindgrens berättelser, som jag älskade när jag var liten. En sorg… Jag hade också laddat med böcker och filmer, men succén uteblev. Jag hade särskilt sett fram emot att få läsa Madicken igen, men den succén uteblev också.