Har – helt otippat – haft en riktigt bra morgon! Eftersom jag somnade straxt innan midnatt (efter roligt rep) och klockan ringer 06.20, var jag liksom redo för både trötthet och huvudvärk. Vilket inte funkar till hundra procent bra med morgontrötta barn. Ett stort barn som gärna, i sista minuten, bara MÅSTE byta strumpbyxor. Och ett litet barn som mest glatt springer omkring och låter sig jagas av en mamma som mest vill få på henne lite kläder. Och komma iväg! Det här med att skolan börjar 8.15 sätter ju en viss press på mornarna (och på mamman)…
Hursomhelst. Jag vaknar glad och fortfarande lite hög efter gårdagskvällens musicerande. Och till min förvåning – pigg! Inte en antydan till huvudvärk! Straxt innan sju hör jag ljud från övervåningen. Jag går upp och hittar två småleende små ungar sittande i TV-soffan. I mörkret. (Vanligtvis är båda rätt svårväckta vid sjuhugget.) Sexåringen berättar nöjt att de vaknat, legat och kramats en stund (båda har under natten vandrat till vår säng, så de ligger nära, nära på morgonen) och sedan gått upp.
Morgonen flyter! Inga konflikter. Alla glada. Jag oroar mig lite för snöslasket. Vägen till dagis känns lång, blöt och ruggig. Vad händer!? De ser snön genom fönstret och får väldigt bråttom ut = bra för det ökar chansen att komma i tid. Alla kläder åker snabbt på och den stora hjälper den lilla (!). Väl ute skuttar, hoppar, skrattar och springer de omkring som två ystra små kalvar. Den lilla vill inte åka vagn och går hela vägen till dagis. Med små stopp för att göra snöänglar förstås!
Det blir aldrig som man tänkt sig. Oftast i negativ bemärkelse kan jag tyvärr tycka. Men så icke idag 🙂