I lördags kom vi hem igen. Och det är faktiskt som det sägs – trots väldigt mysiga Motaladagar – att hemma är bäst. Maken, som jag inte träffat på några dagar, är bäst!!
Dessvärre insåg jag i söndags kväll (efter en otroligt lyxig familjefika hos en dotters klasskompis) att jag är risig. Konstigt smårisig. Har lustiga symptom som jag tänker bespara er detaljerna kring, men som är under uppsikt av farbror doktorn. Igår låg jag hela dagen och idag tänker jag ligga åtminstone halva… Det är VÄLDIGT SYND OM MIG. Som ni förstår. Jag lider oerhört av att ligga i soffan och läsa bok. Sova lite. Huttra under täcket. Dricka te mot halsontet. Blunda lite till. Och så dricka kaffe förstås. Tack – igen – Nespresso!
Och tack svärmor för de här små godbitarna. Läskigt söta små rackare som slinker ner lätt som en plätt. Jag har hört att GI inte är riktigt bra för krassliga småbarnsmammor. Det har jag läst i en tidning någonstans. Tror jag….