Vad jag har gått upp i vikt!
Imorse betraktade dottern förundrat min kamp för att klämma mig i de tighta Acne-jeansen. Hennes förundran förklarlig då jag möjligen betedde mig lite underligt. Hoppandes upp och ned på stället drog jag jeansen uppåt. Tog några gigantiskt stora krigsdans-kliv för att räta till byxbenen, drog in degmagen och lyckades till sist knäppa. Med ett lätt stånk.
”Såna där byxor skulle jag aldrig vilja ha!”
”Asch, de är lite små bara.”
Ehum. Jag stegade ner till vågen och fick bekräftat det jag anat en tid. Jag väger med än jag någonsin gjort ogravid. Eller nyförlöst.
Dilemmat: Jag älskar mat. Sötsaker. Och vin. Sitter gärna stilla. Och skriver. Eller möjligen läser. Gillar inte motion. Och avskyr att svettas!
Det är ju helt uppenbart att det inte funkar. Så nu ska jag ta tag i det här tänkte jag. Med er hjälp. Och med långa promenader.
Promenaderna ska ske minst två gånger i veckan. Och minst en gång i veckan får ni stå ut med att jag redovisar min vikt. Här. Vilket känns jobbigt nu, men kommer att kännas mycket bättre när den går ner. Ni – kära bloggläsare – blir min morot OCH mitt (mina) överjag.
OK. Nu tar jag ett djupt andetag. Och här kommer första viktredovisningen: 68,4
Målet är 64. Som jag vägde på bröllopet i höstas. MÅLBILD
Det är roligare när man är två. Pepp tillbaka!
Modigt att skriva ut vikten, heja dig! Jag promenerar med dig, jag vill också gå ner i vikt. Pepp pepp!
Det känns bra Åsa!Tack 🙂
Heja Susanne! Jag tror på dig.
Fick också frågan häromsistens… Kanske får man ta till lite GI igen. Kram!!
Jag blev ju inspererad av dig förra sommaren o lyckades under hösten o vintern gå ner några kilo, lycklig, tills igår… Sprang ihop med en gammal arbetskompis som jag inte sett på länge, hon tittade på mig o undrade, ” är du gravid”?? Så det spelar nog ingen roll… KRAM C