I skydd under markisen. I hänggungan på vår nybyggda altan. Och har det så väldigt bra.
Mannen kom just hem och tog över badning av barn. Jag skulle ha promenerat, men vågar inte om det börjar åska. Så nu sitter jag här. Bara. Väntar och filosoferar lite. En annars alltför sällsynt aktivitet i mitt liv med små liv.
Tidigare idag hade jag så ont i magen att inget funkade. Låg mest och lät tjejerna klättra omkring på mig. Orkade inte ens skära upp en gurka till pastan och köttbullarna.
När det onda till sist släppte (efter x-tra medicin) och både hus och trädgård fylldes av barn – egna och andras – var jag närmast euforisk. Och så innerligt tacksam över att vara frisk och inte ha ont någonstans. Det jag annars tar så för givet. Och så tänker jag på alla som har ont. Är sjuka. Och undrar hur de orkar!
Nu klarnar det upp. Då tar jag mina friska ben och ger mig ut och går en sväng 🙂