…mig och bloggen. Igen. Ända sedan i fredags har det varit upp och ned. Med Norgemassakern som ett tungt lock, ständigt svävande över tillvaron. Mediabilder som nästan inte går att ta in. Men som man måste ta in. Jag måste. Vill förstå. Försöker förstå.
Och så pågår det vanliga livet. Som vanligt. Nästan. Två vansinniga åskoväder över Östergötland i helgen (nattetid) hörde definitivt inte till det vanliga. Natt två drog jag upp persiennerna och satte mig vid fönstret. Tänkte att jag skulle möta rädslan. Istället för att ligga skraj under ett täcke. Och OJ vad jag mötte rädslan. Till sist satt jag och darrade som ett asplöv. Fullkomligt skräckslagen. Och upplyst av några av de 30000 blixtar som gjorde himlen över Östersjön ljus som mitt på dagen. Bad mannen hålla om mig. Och då kändes det lite bättre. Kramar hjälper mot mycket. Lindrar.
Sedan har vi rest, som sagt. Hem. Haft barnkalas för liten lycklig fyraåring. Som sagt. En nybliven fyraåring som däckade i feber kvällen efter det lyckade kalaset, men som redan repat sig. Skönt.
Nu jobbar mannen igen och jag och tjejerna har hemmasemester. Denna molninga tisdag har jag utlovat bullbak OCH bak av schackrutor. Wish me luck!
Och så var det detta med vikten. En av alla dessa saker som känns futtigt och oviktigt med tanke på allt som hänt. Men ändå: 66,4. Och Ms F 59,8.
Nu tar vi paus från viktredovisningen ett tag. Och återkommer med slutresultaten den 3 september. Som kommer att bli en alldeles speciell dag – i kärlekens tecken…
Kram till er – alla fina bloggläsare!
Vad skönt!
Tack snälla du, jag mår mycket bättre nu.
Och jag såg att du varit sjuk. Hoppas du mår fortsatt bättre!
Livet är verkligen fyllt av tunga tankar just nu.
Åska är inte heller kul. Vi har sluppit det värsta hos oss, än så länge.