Christina Stielli – Jag älskar dig inte

Jag läste den här boken för ett par veckor sedan. Sedan gav jag den vidare och har nog glömt en del som jag inte kan bläddra fram till nu. Så jag tänker inte direkt recensera den. Däremot vill jag rekommendera den. För att den så väl beskriver de destruktiva mekanismer som kan smyga sig in i en relation. Hur de med skrämmande effektivitet kan förtära en människa. Och hur den människan faktiskt sedan kan resa sig upp. Och gå vidare.

I det här fallet är det hon som faller. Kanske han också, efter att han en dag sagt orden. Jag älskar dig inte. Och går. Det anar man att han gör – faller alltså, på sitt sätt – men det är henne vi får följa. Henne och barnen. De som blir kvar. Och det är smärtsamt att läsa.

Man blir vansinnig på honom, som beter sig ärkesvinigt. Men även irriterad på henne. Som låter honom behandla henne som han gör. Hon rasar samman. Men kämpar. Har underbara människor omkring sig som finns där. Som inte ger upp. Och det är så himla fint. De relationerna. Grannen. Arbetskamraten. Brorsan.

Och barnen finns där. Och är just barn. För dem kämpar hon. Som en lejoninna. Lider med dem, skrattar med dem och – framför allt – skyddar dem. Flera av bokens starkaste scener, för mig, är då hon lyckas guida dem förbi det allra, allra värsta. Tröstar och förmildrar, trots sin egen totala förtvivlan. Hon kämpar och kämpar och ligger där mellan sina två tjejer. Natt efter natt. Trots hotet. Nästan hotet om sin egen undergång. För vem är hon om han inte längre älskar henne? Trots att hon vridit ut och in på sig själv för att bli den han vill att hon ska vara?

Utan att säga något om slutet, så fyller hämden en viss funktion i hennes väg tillbaka. Till sig själv. En gruvlig, ordentlig och förnedrande hämndaktion som får mig att le nöjt och skadeglatt…

Ha en fin kväll därute. Här ska nattas 🙂