Paranoid? Jag?

NEJ, vill jag med bestämdhet hävda.

Men inser att jag imorse reste i drygt två timmar för att upptäcka att vi INTE haft inbrott…

(Måste till mitt försvar berätta att grannen hade inbrott i våras.)

Såhär:

Igår såg jag två män på moppe passera nära vårt hus (på samma moppe, utan hjälm, på en gräsmatta där man inte får köra = skumt redan där, eller hur!?). De sa något till varandra och pekade mot vår dörr. En stund innan hade jag noterat att samma lasbil som stått parkerad när grannen haft inbrott (den har en stor logga), passerade sakta och körde vidare. Tycker själv att detektiven inom mig var både uppmärksam och skarp där! Mhmm…

Så imorse då. Jag fick sovmorgon. Mannen lämnade kidsen på skola och dagis och körde sedan hem för att hämta mig. För att skjutsa mig till kontoret på Söders höjder.

När vi går mot bilen ser jag en man passera vårt hus. Långsamt och till fots. Och jag får för mig att det är en av dem på moppen!

I trafikstockningen på väg in till stan får jag en stark känsla av att vilja vända. Att åka hem och vakta huset! Som en hund.

Jag tvekar. Mannen, som är den o-paranoidaste jag känner, ser på mig med fundersam blick.

”Jaa, känner du det så starkt, så…”

Och det spelar ju faktiskt ingen roll var jag skriver. Hemma eller på kontoret. Köerna går superlångsamt och jag har svår beslutsångest.

En timme senare, vid Tegelbacken, hoppar jag ur bilen. Jag ska hem och vakthunda!

Jag ställer mig och väntar på bussen tillbaka. Och blir stående i säkert tjugo minuter. Får sedan vänta på t-banan vid Fridhemsplan i nio till.

När jag – efter drygt två timmar – går av tåget på min station i Bromma, så riktigt ÖNSKAR jag att bovarna är hemma hos oss. Så jag kan ta dem på bar gärning. Så jag inte slösat bort två timmar. Men icke. Här är lungt och fridfullt. Solen skiner och jag är alldeles ensam. Och o-paranoid…