Imorgon. Smäller. Det.
Jösses Amalia. Imorgon bitti tar vi tåget till Götet!
Och jag inser att något kryper lite i mig. Stör förväntan. Längtan. Glädjen.
Min envetna separationsångest
Ni som följt min blogg ett tag minns den ”misslyckade” smekmånaden. För snart ett år sedan. Som inte riktigt blev som vi tänkt oss…
(Men bra ändå 🙂 )
Jag har alltså väldigt svårt att vara borta från mina barn. Eller komma iväg – rättare sagt. Det har inte hänt särskilt många nätter de sista sju åren. Inte så många nätter på raken hursomhelst.
Och det här är inte något statement i den-goda-modern-debatten. VERKLIGEN inte. Jag ser det inte som någon positiv egenskap – svårigheten att separera. Tvärtom. Jag håller lite för hårt. Släpper inte taget. Och hönsar en hel del i största allmänhet…
Det om det.
Imorgon – på tåget – kommer det att kännas bra. Det vet jag.
Vi ses i Vulkans monter A 03:58!!
Nu ska jag hämta visitkort, bokmärken och… BUBBEL!
Då ses vi!
On my way. Tack f inbjudan
Det finns det definitivt! Tack!
Tack! Detsamma 🙂
Skönt att höra att det finns fler hönsmammor 🙂 Det kommer att gå bra. Lycka till med allt!
Du får ha en super rolig helg! kram
På alla bra sätt 🙂
Mmm, bubbel. Med stort B. På alla bra sätt.
Ja, det ligger spänning i luften 🙂
Åh, det kommer att bli så roligt att följa era äventyr, jag tror nämligen att det bli sådana:)