Igår, efter att ha sett Nalle Puh-film på bio, åkte vi till en stor kyrkogård i närheten av där vi bor. Hela familjen. Tände ett ljus för de som inte längre finns med oss och satt och tittade på det vackra en stund. Även barnen.
Och plötsligt dök de upp på näthinnan. Ansikten av de jag mist. Alldeles tydligt såg jag dem framför mig. Tre nära på fyra år. Samma fyra år som jag varit mamma till två barn.
Min faster hann röra vid min nyföddas fot, kvällen innan hon somnade in. Det känns fint att de fick mötas, men oerhört sorgligt att deras liv passerade varandra så precis. Jag tror att de hade tyckt om varandra. Min lilla och min faster, som inte hann fylla sextio …
Året därpå försvann min farfar. Och nästa år min mormor. Mitt i allt liv har döden funnits där. Hela tiden väldigt närvarande. I bakgrunden.
Sorgen har nog inte riktigt fått ta den plats den behövt under de här åren av småbarnskaos. Men igår fick de finnas, nära, inom mig. Mormor, farfar och Tinta. Och morfar, även om det snart är nio år sedan han dog. Det känns fint. Och det här med att fira Alla Helgon-helg fick plötsligt en mening.
Tack Marcus, det ska jag. Detsamma! Och ditt minne sviker inte…
Det är nog viktigt att minnas. Och se det – bland alla pumpor!
Måste fråga eftersom jag har så dålig koll (och dåligt minne). Tinta var AH, min gamla granne på den tiden?
Fint skrivet inlägg. Ta hand om dig och familjen!
En av mina käraste släktingar dog för 19(!) år sedan och jag skulle göra vad som helst för att ha henne här. Åren går men saknaden består och allahelgonahelgen betyder därför mycket för mig.
Nej, det kan man säga…
Det där med sorg och glädje parallellt är inte så lätt.