Längst bak i bussen

Ibland försöker jag vara tuff. Lite tuffare än vad jag egentligen är.

För jag är nog ur många aspekter den o-tuffaste jag känner. Inte ur alla aspekter såklart. Men jag är rätt o-cool på ytan. Använder 🙂 hela tiden. Både i cyberspace och IRL. Säger förlåt och ursäkta till allt och alla. Hela tiden. Är väldigt o-ironisk. Svär i stort sett aldrig!

Hursomhelst brukar jag ibland sätta mig längst bak i bussen. Där de tuffa brukade sitta när jag var ung (och likaledes o-tuff). Bara för att få känna mig lite som dem.

Så jag kämpar mig med rak rygg fram längs med treans (oftast) mittgång. Trängs och mantrar mitt ”ursäkta” muttrar. Kämpar för att inte ramla omkull i mina höga klackar. Vilket är i stort sett omöjligt när man hamnar mitt i ”dragspelet”. Svettig och framme på det attraktiva baksätet försöker jag att klämma fast handväskan i knät så coolt som möjligt. Se mig omkring med avmätt tuff-blick.

Och blir då en aning besviken om de andra hårdingarna jag delar säte med utgörs av skolbarn eller pensionärer…

Idag gjorde jag det igen. Vid momentet ”sesigomkringmedtuffblick”, blir jag iskall. Något blänker till i ögonvrån. Mannen till vänster om mig sitter med en KNIV i handen!

Gulp. Jag vågar inte titta direkt på honom, men släpper inte kniven med blicken. Överväger att gå av, men tänker att det kanske vore att överreagera. Det kanske är sånt som händer härbak, liksom. Vapen, droger – sådana saker. Så jag sitter kvar med dunkande hjärta. Beredd att parera med handväskan om han skulle attackera.

Då ser jag hur han tar upp ett fodral. Med texten ”Survival-kit”. Där stoppar han ner kniven. Tar upp någon annan liten pryl som han granskar ingående. Och jag tänker att han kanske var mer ovan än jag vid att sitta på tuff-sätet 🙂