…visa upp mina makalöst fina små lucior här. Och nu. Dela-lusten tampas med integritets-beslutet och integritets-beslutet vinner. Väldigt fina var de i alla fall. I både skol-lussetåget och dagis-lussetåget.
Alla små lucior, tomtar, pepparkaksgummor/-gubbar, tärnor och stjärngossar var förstås ljuvliga!
De skred försiktigt in. Som ett pärlband av ljus i mörkermorgonen. Och mörkereftermiddagen. De sjöng och tippetappade. Gjorde rörelser och funderade på hur de samtidigt skulle hålla ljusen. Eller händerna ihop. De flesta leende med en uttrycksmix av stolthet/blyghet. En del med stor inlevelse. En del sjöng inte alls utan tittade istället fascinerat och storögt på oss föräldrar och syskon. Pedagogerna dirigerade och styrde upp. Sången landade emellanåt i den där underbart skeva kanon som uppstår när de längst till höger inte hör de till vänster. Och tvärtom. Underbart!
Och jag rördes, mimade med och tokvinkade. Såklart. Fast jag bestämt mig för att inte göra det. Tokvinka.
Väl hemma pyntade kidsen peppisar och vi eldade brasa. Och det här blev banne mig den finaste luciadagen på många, många år! (Det där året när jag var sexton år och Motalas lucia är något svårtoppat. Det. Var STORT 😉 )
