Sedan jag skickade iväg manuset innan sommaren har jag mer eller mindre helt släppt tankarna på det. Bebisen blev flygfärdig och medan det testat sina egna vingar har jag försökt skriva en tredje bok. Vilket har visat sig vara svårare än jag trott.
Jag har inte ens velat skriva om krampen här på bloggen eftersom jag varit rädd att den skulle förvärras. Inte helt logiskt tänkt, jag vet 🙂
Skrivtorkan (som inte varit TOTAL, men ganska omfattande) börjar nu tack och lov lätta. Delvis tack vare de kloka ord och råd jag fått från fina författare jag träffat i vimlet under hösten:
– skriv vad som helst, bara du skriver
– skriv något varje dag
– skriv om att inte kunna skriva
Till exempel.
Mitt andra manus utspelar sig precis innan och runt jul. Det utspelar sig på några av de platser i Stockholm där jag brukar befinna mig. Det berör känslor som brukar väckas inom mig.
Och plötsligt, nu i veckan, vaknade karaktärerna till liv igen. De som jag tycker så mycket om. Som berör mig så och som jag inser att jag saknar. Saknar väldigt.
Jag minns med ens tydligt hur det var att skriva de två första böckerna. Hur orden flutit och historien utvecklats. Hur karaktärerna utkristalliserats och blivit levande. Jag minns den där världen som jag tidigare haft enkel tillgång till, som delvis slutits under hösten.
Den världen är nära nu igen. Dörren står på glänt. Och jag skriver. Inte mycket, men jag skriver.
Delvis tror jag paralyseringen berott på den där otåliga väntan på bedömning. Nu har jag blivit bedömd. Refuserad på vissa håll och väl mottagen på andra. Jag väntar fortfarande på besked, men tänker INTE låta det begränsa mitt skrivande.
Och manus två ska bli en bok. På ett eller annat sätt 🙂
🙂 Har det lossnat nu? Hoppas! Kraaam
Jaaa!
Och jag som alltid skryter med hur mycket jag skriver – jag har haft VÄRSTA SKRIVKRAMPEN den här veckan. Ett kapitel har trilskats med mig så att jag nästan brutit ihop. Det skiljer agnarna från vetet. Man fortsätter ändå.
Bra där Suss!