Så håller jag med Katerina Janouch i hur hon resonerar i Sofias intervju på Debutantbloggen.
Katerina Janouch har skrivit om det här också. Om att Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter!
Visst lider jag med Anna Wahlgren. Att bli utlämnad på det här sättet måste vara fruktansvärt.
MEN
Jag tycker att Felicia Feldt (pseudonym) har rätt att berätta sin historia, för det har Anna Wahlgren gjort. Under många år och på olika sätt.
Felicia Feldt skriver nu om den grymma verklighet hon har upplevt. Den som ingen såg? Den som många borde ha sett?
DET kan vi lära oss något av, eller hur? Att vi måste våga se. Och reagera.
För övrigt har jag generellt svårt för ”uppfostringsmetoder”.
Vill ni veta vad jag tror?
Jag inte bara tror – utan jag är helt övertygad om – att det handlar om att se och försöka förstå just det unika barn man fått. De är ju olika, som bekant, de små liven. Har olika behov.
Självklart? Kanske det. Man kanske inte för alla.
Och det handlar om att lyssna inåt. Att inom sig finna hur man ska möta sin lilla unge. Och hur man på bästa sätt kan guida henne/honom genom livet.
Flummigt? Kanske det. Men jag skriver det ändå.
Visst är tips och metoder bra, men bara om de passar en själv och det barn man fått. Femminutersmetoden passade till exempel inte den här blödiga mamman 🙂
Inte lätt. Men det ska det väl inte vara? Det ÄR inte enkelt att vara förälder. (Eller människa för den delen.) Det måste vara den svåraste (och mest fantastiska) uppgift livet har att erbjuda.
Den perfekta föräldern finns inte. Såklart. Alla har vi fel och brister. Men vi kan göra vårt bästa för att se våra barn, se oss själva och försöka vara så bra föräldrar vi bara kan. Det är vi skyldiga de barn vi valt att sätta till världen. Tycker jag.
Och kör man fast får man söka hjälp. Kanske gå i terapi. ÄLSKAR terapi. Alla borde få chansen att gå i terapi!
När mina barn blir stora. Och vill skriva en bok om mig. Så önskar jag att jag kan säga som Katerina Janouch:
”Jag har varit snäll och gett mina barn all min kärlek och funnits till för dem och varken supit eller misshandlat dem på något sätt. Så varsågod ungar, skriv på. Mamma älskar er rätt in i evigheten.”
Och så hoppas jag att jag kan be om förlåtelse för de misstag jag gjort. De som jag garanterat gör. Fast jag gör mitt allra bästa för att vara en så bra förälder jag bara kan 🙂
Tack Pernillis! 🙂
Enligt O – exakt!
Bra skrivet Suss!
Vilka underbart kloka bloggläsare jag har!
Vad alla är kloka! Jag kan bara hålla med.
Vi har använt Anna W’s nattningsmetoder (fast modifierade efter eget tycke) och har nu en ständigt glad bebis som gått från att sova alldeles för lite till att sova 15 timmar/dygn utan knussel.
Intressant jämförelse med skolan! Om bara politikerna kunde förstå lite bättre hur undervisningsklimatet behöver utvecklas.
kram Frida
Det tror jag också!
Jag håller med dig helt. Det finns ingen ”metod” som passar alla. Varje barn har sina egna behov som ska mötas på ett bra och tryggt sätt. Jag tror att man klarar och vet mer än man tror när det gäller sina barn, om man vågar lita på sig själv och vad man tror är rätt. För sig själv och för sitt barn.
Tack för tipset!
Jag håller med dig om allt! Femminutersmetoden var aldrig något alternativ här heller, den kändes fel ända i märgen. En annan grej som strider mot de flesta råd är att jag har aldrig velat neka mina barn att sova i min säng. Rätt eller fel? För mig kändes det i alla fall rätt att ge barnen all närhet de ville ha och jag kunde mäkta med.
Det var en intressant intervju med Felicia Feldt på P1 häromdagen. Ett tips om du inte redan har hört den.
Precis!
Jag tänker att uppfostringsmetoder som jag tänker om skolan, det finns inga enkla lösningar och som du skriver, inga metoder som funkar på alla. Ändå handlar debatten ofta om tydliga regler och hårda tag, något som jag tycker att både Anna Wahlgren och Jan Björklund står för. Det är både synd och dumt.