Att vakna som kvinna i Sverige

Vaknar straxt efter sex av att familjens minsta lilla kvinna behöver gå på toa. Och kan inte somna om. Onödigt tycker jag eftersom vi har sovmorgon (dvs familjens näst minsta kvinna har sovmorgon i skolan) och jag kom hem sent igår efter roligt rep. Jag gnäller lite. Går motvilligt upp. Vaknar till. Och tänker att jag måste SKÄRPA MIG!

När så många kvinnor i världen inte ens har något hem? Någon säng att sova i? Någon skola att gå till? Så klagar jag över att vara trött!?

Vår lilla har varit lite hängig ett par dagar (pigg idag dock!). Då har vi haft möjligheten att överäga att vara hemma med henne. Vårda henne i lugn och ro. Gå till vårdcentralen och få medicin. Möjligheter som oerhört många kvinnor (och män) i världen saknar.

Läser i DN idag att var elfte kvinna i Afganistan dör under graviditet eller förlossning. Ett av fem barn dör före fem års ålder av undernäring eller andra sjukdomar. Och om en kvinna dör under förlossningen är risken stor att barnet dör inom ett år. Därför behövs fler barnmorskor. Om vi bodde i Afganistan är det ytterst tveksamt om vår yngsta dotter hade överlevt sin födelse. Om jag hade gjort det vet jag inte.

Nu sitter jag här vid frukostbordet. Inte hungrig. Ska snart lämna mina barn till vår fina barnomsorg. Ingen av mina flickor kommer att utnyttjas i vare sig hårt arbete eller prostitution under dagen. Inte heller jag.

Idag tycker jag att alla ska skänka pengar till Action Aid. Som jobbar för flickors och kvinnors rättigheter runtom i världen. Eller någon annan organisation som gör det.

Blir man månadsgivare får man dessutom det här fina Girlfriend-halsbandet som jag tänker ha på mig idag!

Sedan ska jag sätta mig och skriva på min bok. Med en fantastisk kvinna!

Och ikväll ska jag sjunga i en replokal tillsammans med ett fem musikermän. Ett gäng likar. Medan min man hänger härhemma med våra tjejer.

Dagens mantra: JAG TÄNKER INTE KLAGA EN ENDA GÅNG TILL ÖVER ATT MINA BARN VAKNAR TIDIGT EN SOVMORGON!