Orkar inte vara hemlig!

Det faktum att huset är låst, larmat och vaktat i kombination med att vi inte har mycket av värde gör att jag outar faktum nu (plus att jag är den ohemligaste jag vet och gillar att blogga):

Vi är på Gran Canaria 🙂

Efter en GALEN och ganska rejält osund racer-vecka, där jag och maken knappt såg varandra och turades om att jobba till efter midnatt, så åkte vi. Tidigt, tidigt igår morse.

Mer eller mindre medvetslösa satte vi oss i en taxi klockan fem. Min gamla flygresa vaknade till – av utmattning och snöstorm. Med paniken lurande precis innanför skinnet psykologiserade jag mig själv:

Jag kan inte kontrollera något. Nu är läget som det är. Andas lugnt. Och inte minst – JAG ÄR BARA RÄDD FÖR RÄDSLAN.

Och tänk att det funkade! Så snart vi lyft var jag som vanligt igen. Bara lite extra trött. Det var vi allihop. Vi var den där jobbiga familjen med gnälliga barn, som båda somnade efter drygt fem timmar. Då det var dags att landa …

Bussresan till hotellet var lång men rolig. Jag satt bredvid fyraåringen som konstant utropade glada iakttagelser hon gjorde om vackra blommor, höga berg och hav som glittrade 🙂

Visst är det förresten fantastiskt hur slitna klyschor blir vackra när de kommer ur ett litet barns mun?

Som det där med havet som glittrar. Eller som snart åttaåringen utropade när vi på kvällen ätit på en strandrestaurang och gick ner till havet för att doppa fötterna:

”Mamma, det är så härligt när sanden glider mellan tårna!”