Baby Barbie Boll goes tuggisar. Eller: Nytt liv!

Vid ett par tillfällen den sista tiden har min man och jag uppgivet (och en smula utmattat) tittat på varandra och ställt oss frågan:

Herregud, ska det verkligen vara såhär?

Att fröken Barbie Boll tvångsmässigt tuggar på någon detalj av inredningen så snart vi vänder ryggen till. Lister, skor, mattor. Sätter vi henne i hagen (av tyg) äter hon på den. MYCKET hellre än sina bitleksaker.

Vi har fått lite olika råd och bud vad gäller tuggben, både från djuraffären och annat håll. Och eftersom jag är av hönskaliber (även som matte) har hon bara haft ett speciellt sorts sönderfallande ben, som man kan ge henne om man håller i benet. Vilket har blivit ett par gånger om dagen.

Igår åkte jag till djuraffären i ett desperat försök att införskaffa en leksak som som attraherar mer än golvlisterna. Och träffade en personal som upplyste mig om att en valp behöver tugga 20 timmar/dygn (!). SÅ länge har jag inte suttit men bitpinnen…

Detta resulterade i ett BATTERI av ben, hudar, muskler och öron som det ska tuggas på.

Och där spred sig lugnet i det Bollska hemmet.

Lite som när amningen med vår första bebis inte funkade och vi tog till pump och flaska. Lättnaden. Behovet som stillades. Alla glada. Framför allt bebis glad.

Hon har ju blivit så stor nu!

(Ser på bilden att vi skulle kunna platsa i Schyfferts show. Kanske mer vitt än fräscht i och för sig. Och mer vitt än vanligt nu när mattan åkt ut pga valp.)

Uppdatering: Ljust & Fräscht var det ju. Showen. Men ändå.