Viktigt tema, obehagliga minnen

I morse skrev Pernilla Alm ett Facebook-inlägg om dagens Hanna Hellqvist-krönika i DN. Som i korthet handlar om vad som händer när man som kvinna säger nej till en man. Hotet i att inte vilja och inte vara till lags. Mycket bra skrivet och oroväckande lätt att relatera till…

Facebook-tråden blev lång och och Pernilla har nu skrivit ett intressant blogginlägg om problematiken. Läs!

Själv kan jag inte riktigt släppa. Det bubblar i mig av ilska och jag blir inte av med tanken på hur sjukt det är. Och hur farligt det kan bli.

Minnen bubblar upp. Alltför många…

Jag har också blivit tafsad på. Blottad inför. Varit utsatt för stalking. Blivit verbalt antastad hur många gånger som helst.

Jag har blivit lurad ut i skogen av, som det verkade, seriös fotograf (som gjorde ett fotojobb på min dåvarande arbetsplats). Som hade helt annat i åtanke än seriös fotografering. Jag pratade mig ur den situationen och parerade med nöd och näppe den aggressivitet som bubblade under hans sammanbitna yta när jag vägrade göra som han ville.

Jag har vid ett tillfälle, som tonåring, blivit överfallen. På väg hem – en sommarnatt. På en mörk gångväg vid ett skogsbryn. För att jag sa nej till den främmande man som cyklade ifatt mig. Det var rena turen att jag lyckade slita mig loss den gången. Att jag var nykter och kunde springa fort. Att jag, och inte han, hittade den lilla stigen genom dungen som ledde hem. Jag blir fortfarande kallsvettig när jag tänker på vad som kunde hänt.

Vi måste prata om det här. Med våra barn. Pojkar som flickor.

Ett nej är ALLTID ett nej. Och det ska ALLTID respekteras.

Alla har lika rätt att vara som de är och ingen är mer värd än någon annan.

Ingen ska behöva vara rädd!

Jag är alldeles för ofta rädd av ovan nämnda anledningar. Jag vill inte att mina tjejer ska behöva vara lika rädda.

Rättvisa. Feminism. Borde vara så självkart, men är det tydligen inte. Fortfarande inte. ATT DET SKA VARA SÅ SVÅRT!