När jag promenerade med Barbie klockan 02.30 inatt

… eftersom hon är risig i magen igen, var jag så trött och rädd att jag nästan grät en skvätt.

(Mannen tog midnattspromenaden och jobbar idag, så lotten föll på mig.)

Jag tog på mig täckbyxor så att det skulle bli svårare att våldta mig. Mössan långt neddragen. Mobilen i fickan.

Det var släckt i alla fönster utom ett, där en tv flimrade blått mot en vit vägg. Min fanatsi skenade givetvis och jag tänkte att där satt säkert en man och tittade på snusk. Närsomhelst skulle han kunna se mig och rusa ut. Inspirerad av kvinnoförnerdande porr. Jag tvingade mig till att fortsätta gå lungt med koncentrationen på diarrévovve.

Klockan 02.40 är det dödstyst ute kan jag berätta, och när jag hörde en grov harkling hundra meter bort var jag mycket nära att på riktigt börja storgråta och rusa hem. En man. Tunnt klädd. Med en kamphund!? (Här kan rädslan triggat fantasin igen. Det kan också ha varit en liten skrutthund, men jag stannade knappast och tittade efter!)

Eftersom jag inte ville dra uppmärksamheten till mig gick jag alltså sakta hemåt. Ifrån dem. Mot vår dörr. Med paniken bultande i bröstet.

Där möter jag tidningsbudet. Och blir lättad. Någon mer är ute. I sitt yrke dessutom. Han kan inte vara farlig. Han räcker mig tidningen och med den i handen fortsätter jag att gå. Och kommer att tänka på den där filmen … den där gamla skräckisen med Jack Nicholson … något om en postman som ringer tre gånger? Eller var det ett tidningsbud? Gaaaaah!

Snabbt och fumligt låsa upp och skynda in. I värmen. In och tvätta av den nu mycket lugnare Barbsan.

Tror ni det går att somna om sedan? Med det adrenalinpåslaget i kroppen. Knappast…

Nu. Ny dag. Kaffe. En hund som sovit sedan 03 och precis i detta nu har vaknat och äter magvänligt foder (vi är ju liksom beredda). Det blir nog bra igen.

Solen skiner och jag och tjejerna är på väg ut. Mina tre brudar.