Jag stod där på scenen och tänkte att jag är så PRIVILIGIERAD. Som får göra det här. Sjunga tillsammans med urbegåvade musiker. För fina vänner som kommer och hejar på.
Det är en ynnest och med undantag för effekten av lite kråkiga toner njöt jag hela tiden! Prestationsångesten höll sig i schack med andra ord 🙂
Här kommer lite bilder från Pernilla och Simonis:
(Författarligan. Minus Lars Rambe som visst hamnade utanför bilden!)