En kväll på akuten

I ungefär två dagar har jag haft ont i vänster arm, rygg och bröst. Och tänkt att det inte är så konstigt. Vi har sovit på hårdare madrasser än vanligt (ingen Tempur i Mexico), burit tungt bagage och suttit stilla lääääänge under lååååång flygning. Det är klart att musklerna protesterar!

Men plötsligt, i eftermiddags, kände jag att det gjorde riktigt ont precis över hjärtat. Vid varje andetag. Värken liksom centrerades där. Så i samråd med mannen och klok granne bestämde jag mig för att ringa sjukvårdsupplysningen. Och bara kolla. För säkerhets skull.

Då blev jag lite rädd. För de tyckte att jag skulle åka in omedelbums. Vilket även den akutensjuksköterska som jag kopplades till tyckte. Troligen bara för att eliminera hjärt- eller lungproblem. Men ändå …

Jag har aldrig behövt åka till akuten såhär förr och hoppas att jag inte heller i framtiden ska behöva det. (Inte bara för att jag missade mysig middag hos vänner med nyköpt skärgårdshus!)

Först: personalen var urfin. De jag träffade var proffsiga och varma i bemötandet. Bra på alla sätt och vis.

Men jösses vilket tempo. Vilken miljö!

Ambulanser rullade in med skadade och sjuka människor på löpande band och vi med mer diffusa/lättare besvär fick vänta. Såklart.

Jag skämdes över att uppta deras värdefulla tid (men inser att jag inte heller kunde låta bli att undersöka vad det var frågan om i kroppen).

Andra blev arga på väntan. En man skrek. En kräktes. En drack möjligen upp en flaska handsprit. Alla led. På ett eller annat sätt. Och personalen var fortsatt lugn och proffsig.

Jag ville mest hem. Och hem kom jag, några timmar senare. Lättad, med noga uträtt hjärta och högerlunga. Och muskelvärk…

Med detta vill jag säga:

GE SJUKSKÖTERSKORNA RIKTIGT STORA LÖNEFÖRHÖJNINGAR OCH SJUKHUSEN ÖVER LAG MER RESURSER. BUMS.

Mvh

Tacksam vårdtagare med enorm beundran för de männsikor som ger sin själ för att hjälpa.