Låt oss tala om löpning

Jag har alltid AVSKYTT att springa. Släpade mig runt spåren på skolgymnastiken och har länge retat löpare med de bevingade orden: ”det är bara rädda människor som springer.” 🙂

Jag tycker genuint illa om att anstränga mig. Att flåsa och bli högröd. Tuttar och mage guppar och hoppar och jag tycker dessutom att det är vansinnigt tråååååkigt.

Att det tycks som om ”ALLA” författare numera löptränar har gjort mig ännu mer motvalls. För jag är inte som alla andra. Minsann.

MEN.

Jag är 41 år. Inte lastgammal. Jag BORDE kunna springa. Åtminstone några steg.

Jag har två barn. Om något händer dem något VILL jag kunna springa, om det skulle behövas.

Jag kan inte längre ha mina gamla kläder.

Att sjunga tre till sex timmar i veckan är inte träning. Tydligen.

Jag har en smått galen höst framför mig och måste orka. Det sägs ju att man orkar mer om man tränar, så …

SÅ!

I somras testade jag under en promenad. Några steg bara. Och jag dog inte.

Så jag testade lite till. Och lite till. Och lite till. Med hejdundrande bra musik i lurarna.

Och den här veckan har jag sprungit tre av mina sex kilometer på promenadrundan. Två gånger!

Det är asjobbigt, obekvämt och inte på något vis njutbart. Men ändå otroligt häftigt. Jag, som på fullt allvar inte trodde mig kunna springa längre, kan springa. Obetalbar känlsa.

Jag har köpt nya skor, brallor och nytt linne, men inte övergett min förträffliga tjugoåriga BH.

Jag har laddat ned Runkeeper.

Och nu ska jag springa ett lopp. Herregud. Ett lopp!

Men vet ni? Min kamp för att skaffa mig en starkare (och något mindre mullig) kropp är INGET, absolut ingenting, mot Pamelas kamp. Och när hennes tidning Topphälsa ordnar lopp, då springer till och med jag.

Gör du?

Under tiden joggar jag hit. I min nygamla outfit 🙂