Det var längesedan nu. Jag har inte haft ork och tid och blogga på ett tag, men lovar bot och bättring!
Mitt i förra veckans snor-race kom jag ÄNTLIGEN igång med att skriva på bok nummer fyra. Äntligen!
Det här med att ägna sig åt utåtriktade författaraktiviteter är bra och roligt men det tar skrivtid. Dessutom har jag känt/känner jag att den här boken MÅSTE BLI DET BÄSTA JAG NÅGONSIN SKRIVIT. Lite knäckande för kreativiteten. Men nu är jag igång och det känns bra.
Och så har våra fina, fina vänner Håkan och Åsa gift sig. På en skärgårdsö. Under strålande sol och med en mängd gamla goda vänner. Det var alldeles fantastiskt. Och de strålade verkligen ikapp med solen. En riktigt lycklig helg <3
Men så blev det söndag kväll. Och måndag morgon. Och jag blev alldeles livrädd. Hur kunde rasismen smyga sig på Sverige såhär och etablera sig i den här omfattningen. Det har hänt förr. I Tyskland till exempel. Och det gör mig livrädd. LIVRÄDD.
Men så pratade jag med mannen (med utländsk härkomst) som serverade mig kaffe på fiket imorse. Och han sa såhär: ”Det är bara politik. Det fixar sig.”
Det kändes fint. Jag vill så gärna tro honom. För visst fixar det sig? Visst kommer inte rasismen att vinna över medmänskligheten? Nej. Det bestämmer vi!
Sedan gick jag på möte med Agent-Maria och förlaget (Massolit). Blev ännu mer skrivmotiverad. Men …
… hamnade på stranden med den här lilla smutslurken. Stannade upp i livet, i solen, och tänkte att det här är bra. Man måste ta till vara på det som är bra.
Kram på er!
