Susanne Boll

…på väg hem från dagis som fascinerade mig mer än barnen. Dagens ungdom… Möjligen har det att göra med att cykeln precis plockats fram för säsongen. Fort framåt går det!!

Världsgod sushi-lunch!

Just tillbaka från en timmes fantastisk kvällspromenad tillsammans med min dagismammakompis Milja. Fantastiskt vackert och skönt för själen att gå och prata om livets väsentligeheter!

Just hemkommen efter en mysig wok-lunch men min fina ”gamla” kompis Camilla. Vi har känt varandra i hela livet. Jag var ett år när Camilla föddes och vi bodde på varsin sida av vår lilla gata i Motala. För att citera en kylskåpsmagnet jag en gång fick – och som jag aldrig kommer att byta ut: ”You will always be my friend. You know too much.”

Anledningen till att vi inte hamnade på samma bild är att jag inte vågade lämna ut min mobil till någon på plattan! Klokt eller nojjigt, jag vet inte…

…på påsken!

Det blir lite glest mellan inläggen nu i ledighetens och vinterkräksjukans tidevarv! Vi har avverkat en påskresa till svärföräldrarna där även dotter nummer två såklart blev sjuk. Nu hemma igen. Hoppas att vi inte smittade dem!

Igår var det utefikapremiär i trädgården. Underbart!

Och idag snöar det… Rejält. Vart tog du vägen våren!?

Här letas det påskägg! Spänd förväntan… Och påskharen hade varit så vänlig att lämna ett ägg i lekstugan och ett utanför friggeboden 🙂

…svek oss inte! Yngsta dottern fick den vid midnatt. Worst case scenario – som jag brukar tänka INNAN något jobbigt riskerar att hända. Om jag känner mig orolig för något eller så. Ofta i onödan. Hur farligt kan det värsta vara? Vad är worst case scenario? Egentligen. Och vad gäller kräksjuka så var det just som det blev inatt.

Utan att gå in på läbbiga detaljer konstaterar jag att det är skönt att det verkar vara över!

Med två barn hemma har det blivit en hel del teckningar i påskens tecken:-)

Den översta är en kyckling som just kläckts och landat uppe på hönsboet. Den blåa bakgrunden är havet bakom hönsboet och det är solen som tittar upp bakom skalet.

… och det anser jag och äldsta dottern ska synas!!

Vår devis: ”det kan aldrig bli för mycket” 🙂

Jag tror att jag möjligen behöver jobba vidare med mina fotografiska talanger.

Härom dagen hade vi en vän på besök och jag visade stolt upp min blogg för honom. Hans första kommentar var att den var snygg. Sedan fick han plötsligt rysningar… Han hade fått syn på den, i min mening – fina, bilden på dotterns bara ben och våra fötter i sanden (se förra inlägget). Han tyckte bilden var otäck. Blåaktig… Och fick likvibbar!

Inte riktigt den stämning jag försökte förmedla 🙂

Jag har också fått erfara att det inte är helt lätt att hitta rätt vinkel och få till det när man ska fota sig själv.

Sambon om bilden på mig själv hos frissan:
– He, he. Den var ju…
– Vadå!?
– Rolig bild!
– Vadå rolig? (Det är ju sådär jag ser ut liksom…)
Han skrattar till lite försonande.
– Jamen du ser lite psycho ut bara!
Lite psycho! Bara?

Den här bloggen har ju kommit att bli ganska vardaglig. Mycket hemmaliv med sjuka barn. Fast det var tänkt att det skulle bli en bokblogg. Vad nu det är… Men kanske smyger sig boktemat in i bilderna!? Morgongåvan är en psykologisk thriller. Jag ser psycho ut. Likdelar… Där har vi kopplingen!

Apropå sjuka barn, så har ju yngsta dottern gått cirka tre veckor (!) på dagis sedan LUCIA eftersom hon dragit på sig både det ena och det andra i sjukdomsväg – vattkoppor, streptokocker och andra, likaledes osympatiska, virus och baskilusker. Nu är båda barnen friska och det var tänkt att hela den här veckan skulle tillbringas på dagis. Sedan är de påsklediga igen nästa vecka. Så var det tänkt. Givetvis visar det sig då att vinterkräksjukan från hell härjar!!

Överväger att ha dem hemma imorgon och på torsdag. Om det inte är försent! Fortsättning följer…

…heter byn där vi bor. Här kommer lite bilder från hotellpoolen + närliggande strand!