Susanne Boll

När jag var liten åkte familjen till Kanarieöarna på sköna vintersemestrar. Och nu är jag här med min egen familj! Lite otippat med tanke på min globetrotter till sambo:-), men sex timmars flygning till garanterad sol och bara en timmes tidsskillnad är ju väldans bekvämt… Och vi har det jätteskönt!

Det kommer kanske att bli lite glesare mellan blogginläggen den här veckan, men lite bilder lägger jag ut i alla fall. Som här – utsikt från balkongen och strandliv med liten, lyckligt grävande, unge!!

Nu har jag varit på Bobbys Hairstudio och fått rött hår. Rakt hår. Nytt hår. Ny vår!

Jag under en och en halv månads tid försökt att komma iväg till frisören utan att lyckas. Två gånger har jag beställt tid men bokat av i sista stund på grund av att något barn blivit sjukt. Men nu så! Två timmar ego-tid!

Jag kände mig lite som när jag var tonåring när jag satt där i frisörstolen. ”Du behöver kanske inte ta så mycket? Jag sparar till långt. Bara topparna. Ok?”

Skillnaden nu är att jag faktiskt har en väsentlig anledning till att spara!! Jag ska ju gifta mig och bör därmed kunna åstadkomma en riktig ”brudfrisyr”. Hur nu en sådan ser ut… 🙂

En fin ny bekantskap som heter Jojo gav min lilla tjej det här underbara kuvertet med glitterpenna i idag. Vi blev så glada och hon är så himla duktig att jag bara måste lägga upp en bild på det här!

Alla härhemma är trötta efter en natt på Astrid Lindgren och innan det några dygn av oro. Ett sånt här brev piggar upp – tack Jojo!

Kolla in Jojos blogg: www.jojofalk.se

Yngsta dottern är sjuk igen. Riktigt krasslig. Hög feber ända sedan igår eftermiddag. Jag trodde att en öroninflammation skulle märkas tydligt på henne, men icke. Inatt värkde baskiluskerna tydligen hål på trumhinnan! Och febern kämpar på för att besegra inkräktarna i örat. Nu med hjälp av antibiotika…

Hon har mest legat under dagen idag, men en liten stund förströdde hon sig med den här fina gamla leksaken som vi fått av våra snälla grannar! Tack Clara!

Ibland ställs livet på sin spets. Döden skymtar i kulisserna.

Minuterna innan vår yngsta dotter kom till världen (som jag skrev om igår), var ett sådant tillfälle. Just då kunde jag bara anpassa mig till situationen och krasst konstatera att ”nu händer det som inte får hända”. Känslorna kom senare. Och gör det fortfarande. Varje gång jag tänker på det som hände. Och vad som kunde ha hänt.

Vi fick ett liv. Till. Vi har satt två liv till världen. Helt fantastiskt.

Jag älskar också att höra andras berättelser om att föda barn. Så stort! Så omvälvande!

Idag är det vår i luften här i Stockholm. Solen strålar, snön smälter och fåglarna kvittrar. Det är underbart vackert!

Trots det, eller kanske just därför, har tårarna trillat idag. Jag har läst Annas blogg om livet här och nu. En fantastisk stark och obeskrivligt smärtsam beskrivning av Annas kamp mot cancern, för livet. Anna borde få njuta av den här fina dagen. Hon är ung. Hon har en man och en liten flicka. Jag känner inte Anna, men berörs som så många andra av hennes historia. Snart får hon ro och mina tankar är med henne och hennes familj.

Något helt annat än mitt förra inlägg. Jag har hottat upp barnens sommarhattar från HM med blombroscher från Glitter. Fina va? 🙂

Jag läser i DN att en av sju (!) kvinnor i Niger dör av komplikationer vid graviditet och förlossning! (I Sverige dör en av 17 400.) Varje MINUT dör en kvinna i vår värld, i vår samtid, till följd av obefintlig mödravård och osäkra aborter!

Och det handlar inte om okunskap att alla dessa kvinnor dör, utan om resurser. Och, som jag förmodar, fördelning av resurser. Heja projektet ”Unite for women” som anordnas av RFSU. Och alla andra som sprider kunskap och organiserar stödinsatser för detta!

För mig väcks minnen till liv när jag läser den fruktansvärda statistiken. För drygt två och ett halvt år sedan födde vi vår andra flicka. Jag var lugn inför förlossningen eftersom vår första tjej kom till världen under relativt odramatiska former. Det gjorde såklart helvetiskt ont och så, men det hela var över på några timmar. Sedan var hon hos oss.

Den här gången blev det annorlunda. Barnets hjärtljud gick, redan vid förlossningens start, ned litegrann vid varje värk. Det gjordes ingen stor sak av det. Så kan det tydligen vara. Efter ett tag fick jag värkstimulerande dropp för att få fart på det hela. Och epidural.

I lugn och ro börjar jag vandra omkring i förlossningssalen. Pratar med sambon. Dansar till och med litegrann. När plötsligt barnmorskan rusar in med ett koppel av människor i hälarna. Hjärtljuden på barnet har gått ner. För mycket. Inte bra. Jag får lägga mig på britsen och blir vänd hit och dit. De försöker hitta en ställning för min kropp som gör att barnet hamnar i en annan position. Det funkar. Hjärtljuden tar sig och alla försvinner ut igen.

Det dröjer en stund till, sedan händer det igen. Ett gäng människor kommer infarande och börjar vända och vrida på mig. Den här gången tar det längre tid. Fortfarande inga hjärtljud? Jag ser hur de tittar på varnadra. Ingen ser lugn ut. Snarare verkar de sammanbitna och stressade.

Jag lyssnar på den fina undersköterskan som sitter vid mitt huvud och säger att ”det är ingen fara”. Tror inte på ett ord av det hon säger. Jag ser ju hennes snabba och undrande blickar på de som grejar med min kropp.

Så hör jag läkaren sammanbitna röst:
”Det här barnet måste ut. Nu.”

Slangar och instrument slits ur min kropp och några börjar springa iväg med sängen jag ligger på. Sambon får inte följa med. Och jag tänker att nu är det kört. Skulle det bli såhär!? Allt känns overkligt och jag är övertygad om att barnet i min mage har dött. Korridorer. Hissar. Ett operationsrum.

På ”ett, två och tre” lyfter de mig från sängen upp på operationsbordet. Jag hinner fråga om jag får vara vaken. Jag får ett nekande svar och hinner tänka att jag ALDRIG kommer att kunna somna – innan allt blir svart.

När jag vaknar få jag veta att vi fått en liten flicka. Och att hon klarat sig utan någon som helst påverkan! När de lyfte ut henne såg de att navelsträngen var virad två varv kring hennes hals och ett varv kring pannan! Under förlossningen kom den i kläm på vagen ut och syrestillförseln snörptes av. Jag gråter av lycka och tacksamhet över vårt barn. Tack alla fantastiska sjukvårdsmänniskor! Tack för att vi bor i Sverige. Och i Stockholm. Hur hade det annars gått…?

Idag är det den internationella kvinnodagen. Då tänker jag att vi bor i ett land som har kommit långt. Även om det finns mycket kvar att göra!

…och hemma igen några dagar.

Idag gjorde femåringen sin egen underbara ”MLABOK IUR” = målarbok djur. Med motiv som: ”tax som tuttar”, ”fåglar i träd”, ”häst” och ”katt” (notera hur den ”miauar” baklänges). Hon har redan börjat färglägga i den!

Själv har jag varit fruktansvart trött idag. Två nätter på raken nu har tvååringen fått feber. Jag har pysslat med temptagning, alvedonsuppar, blöjbyten och vällingservering och haft svårt att somna om mellan uppvaken. Blir så lätt orolig. Dessutom fick jag en Bolibompasång på repeat i huvudet inatt: ”Lennie och Kniiiirrp..”. Segt.

Så kommer morgonen. Jag känner mig mörbultad eftersom jag legat längst ut på sänkanten i en onaturlig ställning intill en feberhet liten kropp. Jag hör att hon är vaken. Ganska sval. Pigg. Ligger och stökar runt litegrann. Småsjunger.

Jag försöker somna om. Är så trött! Orkar inte vakna. Inte än. Till slut får jag upp ögonen. Möter hennes blick och ser det lilla ansiktet ett par centimeter från mitt. Hon ler stort. Superpigg. Hon får blixtsnabbt upp sitt lilla pekfinger och jag ryggar tillbaka när det närmar sig mitt ena öga. Blundar snabbt. Kikar sedan försiktigt på henne igen. Hon håller fortfarande fingret en centimeter från mitt öga och utbrister:

”Du ä litte jöd däj mamma”

Jotack!