Betraktar mina morsdag-syrener, njuter av tankar på helgen som varit (har ju redovisat lite bilder här, som avslöjar att jag haft det rätt bra) och inser – ganska otippat – att …

… det här kommer att bli en bantningsblogg! Ett tag framöver. Bara ett tag och bara en gång i veckan. Jag lovar. Fortsättning följer, men jag kan så här långt avslöja att vi kommer att vara fler personer involverade 🙂

Så här är det. Mitt BMI ligger precis under gränsen för överviktig. Det har jag kollat idag. Har alltså ingen tokpanik att gå ner i vikt för hälsans skull. Mer för syns. Och framför allt för att det skulle kännas bra att kunna ta på sig sina vanliga jeans utan att stånkande behöva hoppa omkring som en galning härmemma – med fara för liv och lem. Heter det så? Lem?!

Hursomhelst. Det här med att komma ut och röra på mig två gånger i veckan går alldeles utmärkt. Faktiskt. Jag promenerar och cyklar med min lika taggade kompis.

Värre är det med maten. Och drycken! Men det ska nog bli ordning på det också.

Faktum är att jag och min promenadkompis har infört ett straffsystem. Som bygger på ärlighet och ekonomisk förlust. Vi struntar i att en morot (här i betydelsen ”belöning”) kanske funkar bättre än straff. Vi har helt enkelt kommit överrens om att betala en tia i böter till den andre när vi äter sötsaker då vi inte ”får”.

Sötsaker = godis, glass, kakor, bullar, tårtor och godpajer. Och så vidare. Tyvärr. Men vi ”får” äta det gottiga på fredagar och lördagar. Och om vi blir bortbjudna (för vi vill inte vara oartiga). Och på söndagar ”om man vill och tillfälle uppstår”.

Vad tror ni? Från 68,4 till 64. Till sommaren. Ja, eller mitten av juli i alla fall!

Min fina lilla unge hade ritat fem kartor som ledde mig genom huset till det här kortet. Och ringen – som går att använda!Jag fick frukost på sängen och en bukett syrener av maken. Så skulle jag kunna tänka mig att vakna lite oftare. Faktiskt.

Vi lider inte 🙂

I eftermiddags/kväll delade maken och jag upp oss och spenderade tid med varsitt barn. Något vi ofta pratar om, men alltför sällan gör. Mannen åkte med sjuåringen och storkusin Hugo, 12 år, till Eriksdalsbadet och jag tog med lillskruttan på bio. Det var inte helt enkelt att få med henne från dagis då hon upptäckte småbarnens bauta-lego på vägen ut 🙂Väl på biografen bestämde jag mig för att fråga henne vad hon föredrog att se: Hotell gyllene knorren (som vi inte sett) eller Hopp (som vi redan sett). Blev nämligen lite tveksam på om hon är lite för liten för ”knorren”. Hennes svar kom blixtsnabbt.

”Ja vill se taninen som bajsar dodis!”

Så, det blev Hopp. Igen 🙂
Och lite shopping på PUB. Sommarskor till henne (lila – såklart) och prinsesskrona. I guld. En prinsessas garderob är uppenbarligen inte komplett med enbart en i silver…

På Café Fix 🙂

Nu har jag läst ut Sandra Gustavssons bok Maskrosungen. Vilken bok. Vilken historia. Och det otroliga är att den är sann – hennes historia.

Sandra skriver om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa. Tidigt lämnad att ta hand om sig själv och försöka hantera och parera en vuxenvärld som sviker. På alla tänkbara sätt.

Hon bor hos sin mamma större delen av sin barndomstid och får uppleva hur mamman går längre och längre in i sin psykiska sjukdom och sitt missbruk av alkohol och cigaretter. Lägenheten förvandlas till en sanitär olägenhet och Sandra får till sist varken mat eller annan omvårdnad. Och det gäller för henne, det lilla barnet, att själv hitta sätt att överleva kaoset.

Hon beskriver rakt upp och ned hur det var. Hur hon flyttade till sin alkoholiserade pappa. Hur hon tidigt träffade sin blivande man – far till hennes två barn. Och hur han, som om hon (de) inte lidit nog, får diagnosen MS. Och hennes berättelse går rakt in i hjärtat.

Det gör så ont att läsa om det hon varit med om. Man blir så ledsen över att Sandra behövde uppleva det hon gjorde. Och tanken på att det finns barn, även nu – just idag – som upplever liknande saker, gör att hjärtat kramas om så det värker.

Och så blir jag arg över att ingen reagerade snabbare på Sandras situation. Mer kraftfullt. Någon vuxen. Och jag tänker att jag ska öppna ögonen. Ordentligt. För att inte missa signaler från barn runtomkring. Tänk om…

Men framför allt tycker jag att Sandras bok lämnar efter sig en känsla av kraft. Och hopp.

För hon klarar det. Sandra Gustavsson. Hon klarade sig. Genom en makalös styrka i sig själv och kanske genom en sund vuxen som fanns där för henne som liten. Trots allt.

Att hon orkar (orkade) skriva om det, och förmodligen hjälpa många genom det – är inget annat än otroligt. Det klarar bara en Maskrosunge.

Vad jag har gått upp i vikt!

Imorse betraktade dottern förundrat min kamp för att klämma mig i de tighta Acne-jeansen. Hennes förundran förklarlig då jag möjligen betedde mig lite underligt. Hoppandes upp och ned på stället drog jag jeansen uppåt. Tog några gigantiskt stora krigsdans-kliv för att räta till byxbenen, drog in degmagen och lyckades till sist knäppa. Med ett lätt stånk.

”Såna där byxor skulle jag aldrig vilja ha!”
”Asch, de är lite små bara.”

Ehum. Jag stegade ner till vågen och fick bekräftat det jag anat en tid. Jag väger med än jag någonsin gjort ogravid. Eller nyförlöst.

Dilemmat: Jag älskar mat. Sötsaker. Och vin. Sitter gärna stilla. Och skriver. Eller möjligen läser. Gillar inte motion. Och avskyr att svettas!

Det är ju helt uppenbart att det inte funkar. Så nu ska jag ta tag i det här tänkte jag. Med er hjälp. Och med långa promenader.

Promenaderna ska ske minst två gånger i veckan. Och minst en gång i veckan får ni stå ut med att jag redovisar min vikt. Här. Vilket känns jobbigt nu, men kommer att kännas mycket bättre när den går ner. Ni – kära bloggläsare – blir min morot OCH mitt (mina) överjag.

OK. Nu tar jag ett djupt andetag. Och här kommer första viktredovisningen: 68,4

Målet är 64. Som jag vägde på bröllopet i höstas. MÅLBILD