Igår morse gick vi upp klockan fem och styrde bilen mot Skavsta. Milano och smekmånad i sikte – eller inte…

Precis innan vi lade oss i måndags kväll kablades nyheten om terrorhot i Europa ut i etern. Med budskapet att vara försiktig och UPPMÄRKSAM om man ska ut och resa!

My god! Jag som har en historia av kraftig flygrädsla, visserligen bearbetad och numera i stort sett botad, blev kallsvettig redan då. Vara uppmärksam på terrorrister. På ett flygplan. Det väckte den alltför bekanta flygskräcken med TOTAL UPPMÄRKSAMHET på varierande motorljud, ljud i kabinen, konstiga blinkningar på vingen osv. Redan vid läggdags (och under en sedermera sömnlös natt) inser jag att den här resan kommer att bli en utmaning. Milt sagt. Första gången borta från barnen i kombination med terrorhot. Härligt!

Så – i bilen växer motståndet – och gråten. Det gnager och värker i min själ så till den milda grad att tårarna börjar spruta redan i höjd med Södertälje. Utanför flygplatsen hulkar jag som ett barn. OCH KAN BARA INTE GÅ OMBORD PÅ DET DÄR PLANET!

Jag är vanligtvis en ganska sansad person tycker jag. Får sparsamt med hysteriska utbrott och så. Men nu!? Mannen och jag är lika chockade båda två, men inser att detta inte kommer att funka. Så vi kör helt enkelt vidare. Förbi. Bort från den där eländiga flygplatsen (och Milano…).

Efter en stund har vi lyckats samla oss så mycket att vi siktar om. Hittar ett nytt resmål för vår smekmånad. Och kör vidare på en liten roadtrip genom Sverige. Jag lättad, och så även mannen (besvikelsen över uteblivet Italien till trots…).

Igår landade vi i ett annat paradis (efter att ha fyllt på förrådet med varma kläder på Stadium) och har det nu fantastiskt skönt! Jag ska vara lite hemlighetsfull och berättar inte var vi är förrän imorgon. Då även med bilder tänkte jag 🙂

En cliffhanger: ”döm om deras förvåning när de upptäckte att tavlan var gjord av….”

…och vår lilla är OK!! Måste firas. Med hembakt, minsann. Andra bullbaket med barn och det gick… Med nöd och näppe 😉

Varför handlar ”alla” bloggar jag läser om detta. Lyckan. Livets fina. Och viktigaste. Just idag. Separationsångest. I kubik!!!

Malin Persson Giolito

Christina Stielli

Imorgon är det tänkt att vi ska åka! Tidigt imorgon bitti. Ikväll kommer mormor och farmor och ska ta över ruljansen härhemma. Och vi ska bara ha det bra. Äta, SOVA, sola, bada och läsa var det tänkt. För första gången själva på resa sedan barnen kom. På sex år!

Men det är sjukdomstider och det märks! Det har den sista veckan febrats, hostats, snorats och öronontat härhemma. Jag har laddat med en rejäl hög böcker inför resan, men inte packat ännu. Det har jag inte vågat. Kan liksom inte åka om någon är sjuk. Jag är ju ganska rejält hönsig som mamma och har dessutom inte varit ifrån tjejerna mer än två nätter. Vid ett tillfälle…

Min oro toppas av att vår lilla är på Astrid Lindgren med sin pappa i detta nu, eftersom hon ramlat och slagit i magen. Jag tror inte att det är någon fara, men något vi behövde kolla upp. Allt hänger med andra ord väldigt löst och fjärilarna i min mage är helt hysteriska!

Fortsättning följer…

Ikväll är jag bjuden på ett event: Hallwylska museet – upplev Huset som tiden glömde. Och jag skulle gärna vilja gå, men istället ska jag träffa mitt härliga, bångstyriga, fina och lite struliga band! Vi ska spela, sjunga och så ska vi prata ny gitarrist. Jag har gjort ett val med magen. Gått på magkänslan. Även om vi träffas ofta (oftare än jag blir bjuden på roliga event:-)), så är vi i ett lite speciellt skede. Och de här killarna (eller männen, kanske man ska säga) betyder mycket för mig!

Och vad är väl en bal på slottet…? 😉

Ibland är det lätt att välja. Andra gånger svårare. Och även om magkänslan säger mig något om riktningen vad gäller livets större val, så har jag en förmåga att blanda in hjärnan. Landa långt fram i tiden. Göra mål som är så stora att de överskuggar vägen. Märkligt fenomen det där…

…men måste dryfta vår stora familjehemlighet. Och min stora besvikelse över våra barns kulturella vilsenhet…

Vi har har, ända sedan vår sexåring var liten, månat (lite sådär vår-tids-prestations-föräldra-ängsligt) om att erbjuda henne ett smörgåsbord av olika barnböcker och barnfilmer.

Vi har varit politiskt korrekta i våra val och läst t ex Så gör prinsessor och Lill Zlatan och morbror raring (mycket uppskattade). Vi har inte väjt för det svåra, utan läst barnböcker om Döden. Vi har visat babypedagogik i DVD-form: Baby Einstein (inte att förväxla med de – också VÄLDIGT (över)pedagogiska Små Einstein-programmen). Vi har rockat till det och spisat Mora Träsk, både på Cirkus och i gamla 80-talstappningar. Mer uppskattat av barnen än mamma… Och så har vi införskaffat klassiker i både bok- och DVD-form. Som Barbapappa. Det älskar de. Även de små dyra leksaksfigurerna! Och Emma. Kära gamla Emma. Tvärtemot och Totte badar. Också kul. Främst i bokform.

MEN

De gillar inte filmerna och böckerna av…

ASTRID LINDGREN!! Hur…? Varför…? Snälla älskade ungar!!!

Jag menar, hon är min generations hjältinna ju! Allas vår Astrid! Underbar! Men fina klassiker som Saltkråkan, Madicken, Emil och Lotta… De ratas av mina älsklingar! Jag har såklart även där försett dem med både böcker och filmer – som utklassas av Tummelisa, Brum, Nalle Puh och Pettson. Och Trolltider (vilket i och för sig gläder deras gamla mamma).

Ett undantag är Pippi! Båda tjejerna älskar Pippi!

Sedan har nog, vid nämre eftertanke, vår stora älskling sett till att andra Astrid-alster inte visats/lästs så mycket hemma. Treåringen kanske inte har blivit så väl introducerad till Astrid. Sexåringen är livrädd för Emils pappa. Tycker det är urläskigt när det i Madicken petas in ärtor i näsan, ramlas från tak och spökas. Vill inte se!! Och jag vill liksom inte ligga på FÖR mycket…

Så. Ingen Astrid hemma. Med undantag för Pippi.

I alla fall inte ÄNNU! För jag har inte gett upp. De är ju fortfarande små. Det är min tröst. Mitt hopp. Att rädslan går över och de får uppleva alla underbara Astridbarn. Ronja, Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio.

Att denna kulturella vilsenhet är en fas som alla andra faser – den passerar. Det går över!!! 🙂

…och passa in tror jag är viktigt för de flesta av oss. I alla fall i något sammanhang. Ibland. Någon gång. Eller ofta. Kanske till och med i alla sammanhang.

Simona beskriver så fint hur känslan av att inte riktigt passa in kan vara här. Simona, i mina ögon en cool katt och en inspirerande förebild!

Själv känner jag ganska ofta att jag inte passar in. Kanske beror det på att jag gjort val i livet som förflyttat mig mellan olika sammanhang. Olika städer och olika yrkesidentiteter. Och nu har jag ju valt en väldigt ensam skriv-väg.

Min tillhörighet är i min familj och bland mina vänner. En liten stadig skara fina människor som gör livet värt att leva. Som jag kan luta mig tillbaka mot och prata med om allt. Som jag älskar – och som gillar mig, oavsett yrkesidentitet eller vem jag är i andra sociala sammanhang. Det är jag så oerhört tacksam för.

Och de känner den här tjejen. Hon som bor i mig. Som jag ganska ofta försöker dölja. I alla fall på ytan. Poppa till liksom. Med mascara, fluffhår och Desigualkläder 🙂 På insidan är hon starkare nuförtiden. Många år och ganska många terapitimmar har passerat. En del törnar har hon fått. Men hon är starkare. Som Simona skriver – hon blir tuffare för varje år! Även om det dippar då och då och hon blir en liten våt fläck. Som inte är något som helst cool och som definitivt inte räcker till.

Bilden är från ”Boken om mig själv”. Tror jag gjorde den i tvåan. Den står sedan ett par veckor tillbaka längst fram i bokhyllan och raden av Morgongåvan-böcker i mitt arbetsrum. Jag gillar att bli påmind om vem jag var. Är. Och jag gillar faktiskt den där tjejen. Nuförtiden gör jag det.

Jessica och jag 🙂

Bilden kommer från det album med vänskapsminnen som jag fick av mina fina kompisar på möhippan. Jag minns att min brunblommiga blus var i plysch och att jag var rätt nöjd med permanenten. Det känns lite som om det var igår… fast det är nog närmre 20 år sedan, när jag tänker efter.

Igår, på riktigt, var Jessica och jag på bio med våra sexåriga döttrar. Då får man ett ganska mäktigt perspektiv på tiden!

Snart är det kanske de två som står med märkliga moderiktiga kläder i någon av Europas huvudstäder. Hjälp!

…förrän detta spektakel är över!

Det är inte så att jag är bitter för att jag inte kunde åka. Nehej då! Jag har det så fint härhemma 🙂 🙂 🙂

Det verkar mest ansträngande att gå runt och vara trevlig. Bland labyrinter av montrar som man säkert lätt kan krocka med och göra sig illa. Få ont i fötterna. Och i huvudet. Säkert i magen också eftersom man äter så dåligt. Verkar också jobbigt med all champagne, allt vin. Snittar. Svitfester. Föreläsningar och författarkramar.

Nä, det kan jag vara utan!

Vad är väl en bal på slottet?

Ja, jag får väl gå in på Skrivarmammas blogg och se hur det verkar…