En månad och en dag sedan! På väg att möta våra nära och kära efter en tur i Rolls Roycen med pappa som chaufför 🙂Den större av de små tärnorna möter sin nygifta mamma på terassen.

Igår firade vi en månad som gifta. På bloggen tänker jag fira detta med att lägga upp bilder från möhippan! Ser bilderna lite konstiga ut så beror det på att jag fotat av bilderna i själva möhippealbumet som jag fick av tjejerna på bröllopet. Därav också förklaringen till att en del av bilderna delvis är skymda av en liten treårig hand!

Så lurad!! Anländer tidig morgon till Kungsholmen i taxi – till ett café där hela gänget sitter och väntar! Mitt emot mitt och Kents första gemensamma boende. Jag hade innan dess haft 30 tidiga morgonminuter på mig att packa innan taxin anlände. Då hade jag fått ett brev på dörren där det stod att jag skulle träna med Paolo Roberto. Livrädd!!
Som sagt. Något spänd inför mötet med Paolo, men otroligt glad (och chockad!) över att bli möhippad! Men jag blev lurad x2. Istället för träning fick jag (träningsklädd) gå på fotosafari på Kungsholmen. Själv! Med en lista i handen på saker jag skulle fota, typ: ”när jag blir gammal”, ”då mår jag som bäst”, ”om det inte vore Kent (!)” osv. Riktigt roligt var det!
Här är några av tjejerna på Norr Mälarstrand, där det bjöds på stärkande champagne innan dagens första uppdrag. Jenny:Kiki:Malin:
Sedan mötte jag upp övriga i Västermalmsgallerian där de dressade upp mig i flamencoutstyrsel. Och så fick vi lära oss att dansa flamenco! Otroligt roligt!! Den här bilden måste jag bara också lägga upp här, för så där långa ben har jag aldrig någonsin haft!!! Den märkliga kameravinkeln förlängde dem och det måste förevigas känner jag. Dessutom är de ju så tjusigt rakade inför (det inställda) mötet med Paolo 😉
Därefter bar det av till Trosa stadshotell där vi spaade oss. Jag fick en ”topp-till-tå-variant” som inte var av denna värld, så skön. Inklusive ett saltbad med någon slags ljusterapi. Makalöst!
Här är några andra av mina fantastiskt snygga vänninor (ingen av dem ser ut att vara en dag över 30 – eller hur!?) Festfixade och redo för middag! Anna och Jessica:
Camilla och Tessan:Och ett av kvällens många gapskratt förevigat:-)
Tack fina vänner för ett underbart dygn som jag alltid kommer att bära med mig! Nu väntar Köpenhamn på oss i november. Hör ni!? Han kaeller på oss! Igen 😉

Pratade idag i Hedvig Eleonora kyrka. Om ord som förändrar.
Möjligen hade det varit en bra idé att kunnat zooma vid ett tillfälle som detta…

Pratstunden (med en präst) avvek en hel del från ämnet ”ord som förändrar” och kom att handla om vår tid, människans nya behov (av retreat, mindfulness osv) och om Amelia själv (som är katolik, för övrigt). Hon svarade ärligt och lockade till skratt med underfundigheter som att hon funderar på att starta tidningen ”Russinet”. För äldre.

Modigt och öppet berättade hon om sig själv. Vid två tillfällen rördes hon till tårar när hon pratade om sorg och tillkortakommanden i sitt liv och vi andra grät med henne där i kyrkan. Det var fint. Och det gjorde henne i mina ögon till en ännu starkare kvinna än den jag redan förstått att hon är!

Ibland tycker jag kyrkan är lite sträng. Skapar oro. Som oron kring om man satt sig på rätt plats…

Uppenbarligen kan man inte släppa mig lös hursomhelst i kvarteren kring Östermalmstorg 🙂

på Jojos fina blogg 🙂

I söndags vaknade vi till ett nytt Sverige. Jag tänker inte fördjupa mig i politiken här. Att skriva om politik gör andra så mycket bättre. Men jag måste bara konstatera att rasismens framfart skrämmer mig enormt. Jag kan inte sluta tänka på vilka som röstar på SD och hur de pratar med sina barn. Om de har barn. Min sexåring har en liten kompis som flytt från sitt hemland på grund av kriget. Det gör ont att förklara att en del människor inte tycker att hon inte ska få vara här…

Så! Det om det. I alla fall för nu.
PS Men jag gläds åt svenskarnas miljömedvetenhet 😉 DS

Igår tittade jag på en fantastisk lokal på söder! Där Catrin, en kompis i castingbranschen, sitter. Att hyra skrivbord bland en hel bunt kreativa människor lockar hett. Jag behöver bara sälja lite mer böcker för att få det att gå runt… Ska smälta det lite. (Vill, vill, vill!)

Sedan träffade jag en karriärscoach! Och det var det bästa jag gjort på länge. Riktningen inför framtiden känns tydligare än någonsin 🙂

Nu ska jag åka och lyssna på Amelia Adamo. Och skaffa barnvakt så jag kan åka på bokmässa i helgen!!

på ”lööv vikend” med nyblivne maken.

Är: hemma!

Vi fick en övernattning på herrgård i bröllopspresent av världens bästa svägerska med familj. Inklusive middag. Och barnvakt!!

MEN maken blev sjuk. Istället har jag och barnen ägnat eftermiddagen åt att hälsa på just världens bästa svägerska med familj. Mysigt det med. Och vikenden gick att boka om – utan krusiduller. Så dagen vände, från att ha börjat i bevikelse, till att landa i något bra – ändå!

Nu har jag placerat barnen och maken framför TVn. Mätta och belåtna efter att pizzabudet varit vänlig nog att förse dem med mat. Själv har jag ätit en ENORM och sanslöst god kronärtskocka till middag. Ensam och i lugn och ro med mitt rödvin 🙂

Nu har jag (äntligen) läst ut Malin Person Giolitos bok, Bara ett barn!

Eftersom vabbandet (och med-barnsjukdomar-följande-dåliga-sömn-nätter) för hösten är i full gång, så har jag läst den korta stunder i taget. Framför någon barnkanal eller DVD-film, med en liten sex- alternativt treåring under armen. Och gråtit. Med armen runt mina fina små och näsan i deras hår har jag snorat och läst om Alex…

Alex är bokens sjuåriga huvudperson. En liten sårbar karaktär som det finns alltför många av. Härute i det verkliga livet alltså. Den plats där Alex (och många andra barn omkring oss) borde känna sig som tryggast, är den farligaste plats han kan befinna sig på. Hemma.

Alex fröken misstänker att Alex blir misshadlad av sin pappa eller mamma. Han är inte som andra barn, konstaterar hon gång på gång. Det är något med den pojken. Något speciellt. En dag får hon akut anledning att reagera på pojkens situation och myndigheterna kopplas in. Socialen, polisen och Sophia Weber. Sophia Weber som blir pojkens advokat. Ett uppdrag som ska komma att påverka henne på fler sätt än hon kunnat tro…

Det här är en otroligt sorglig historia. En realistiskt berättad sådan. Drivet och på ett rakt och enkelt sätt får vi följa Alex och de människor omkring honom som gör så gott de kan. Vardagshjältarna. De gör vad de kan, men ändå räcker det inte. Den här historien är så smärtsam att den behöver hopp. Och det hoppet finns. Tack och lov.

Som läsare tror jag på Malins berättelse. Hon vet hur det fungerar rent rättsligt och hon kryper under skinnet på de mest utsatta i historien på ett sätt så att jag tror på dem också. Framför allt Alex och Alex mamma, tycker jag.

Jag fick ju äran att träffa Malin hos Skrivarmamma häromsistens. Hon gav intryck av att vara en smart, modig och driven person med mycket humor. Hon berättade att den här boken var tung att skriva och att hon lagt ner massor av energi på research. Tack Malin för att tog dig igenom det. För det här är en viktig bok som träffar rakt i hjärtat!

Det är svårt att lägga ifrån sig boken och jag tycker att alla borde läsa den. Förutom att den väcker starka känslor är den spännande. Hur ska det gå för Alex? Och för Sophia, vars privatliv vacklar betänkligt? Men – viktigast av allt – den ger alla Alex därute en röst! Skrev jag att den är viktig!?

– Då var det avklarat, säger sexåringen nöjt och torkar av händerna på kökshandduken.
Hon har varit i köket med pappa. Det är bara att konstatera att min man besitter en bra mycket större förmåga att delegera än jag!

I helgen är det finalhelg för musiktävlingen The next big thing, och jag ska gå på den officiella efterfesten. Jippie! Musik och fest i en härlig kombo 🙂

Bergrumsfest! Bergrumsfest… Fest i ett bergrum…? Har jag nämnt att jag har kraftiga klaustrofobiska tendenser? Jag har lite berört det här tror jag…

Om jag inte tvingar tankarna in på ”först-mysig-middag-på-Grand-med-Tessan-och-sedan-fest-med-en-herrans-massa-bra-musik”, så hamnar tankarna – i Chile!!!

Hos de stackars gruvarbetarna. Såklart. Worst case scenario. Det börjar brinna och vi blir instängda i en skreva och jag får inte träffa barnen före jul! Shit också! Jag som till och med inhandlat värsta fränaste Desigual-klänningen som jag tänkt att ha på mig…

Just nu får jag med all kraft försöka hindra mig själv från att ringa Linda Skugge och höra om hon vet hur det ser ut med nödutgångar i det där bergrummet. Hon skrev ju ett inlägg igår som handlade om hur folk håller på att ringa henne i tid och otid. Jag får helt enkelt skärpa mig. Och hoppas att någon ringer mig. Gärna någon som har ett roligt, utvecklande och stimulerande jobb att erbjuda.

Idag har det förresten varit något av rekord av ringningar till mig! Klockan är elva och jag har redan fått två samtal. Ett från min man och ett från bandets basist. Här händer det grejor!!!