Morgongåvan – kapitel 1
I onsdags, när jag och Peter Norrman från Vulkan pratade på Kungsholmens Bibliotek, så berättade han att publicering på nätet kan leda till ökad försäljning. Eftersom jag vill att så många som möjligt ska läsa min bok, så tänkte jag att – vad sjutton – jag lägger väl ut bokens inledande kapitel här! Samt ett, för bokens tema, talande citat. Så kanske någon av er blogg-läsare blir intresserade av att läsa mer. Klicka i så fall bara på någon av knapparna här till höger.
Jag har insett att det finns något jag brinner för här i livet. På riktigt. Som gör mig både arg och oändligt ledsen. Och det är det den här boken till stor del handlar om. Har sitt ursprung i. Nämligen barns utsatthet. På olika sätt. På något sätt landar jag alltid där. I vad jag än gör – har jobbat med, skriver och läser om eller tänker på. Dessutom är det en fråga jag även i framtiden på något sätt vill jobba med. Som psykolog eller journalist. Eller författare.
Först – citatet:
Och en av stadens äldste sade,
Tala till oss om Gott och Ont.
Och han svarade:
Om det goda inom er kan jag tala, men inte om det onda.
Ty vad är det onda annat än det goda plågat av sin egen hunger och törst?
Sannerligen, när det goda hungrar söker det föda även i mörka grottor, och när det törstar dricker det även av skämt vatten.
Khalil Gibran
Och nu… Är ni beredda? Möt Jonas:
Onsdag 24 oktober 2007
1. Jonas
Jonas skyndar på stegen där han går längs med Vasaparken. Han är på väg hem från jobbet på banken och avskyr den isande höstkylan. Den får hans spända käkar att värka och värken sprider sig upp mot tinningarna. De bultar och han känner sig illamående. Som vanligt när migränen försvagar honom kan han inte värja sig mot minnena. Han måste stanna. Lutar sig mot en husvägg och blundar hårt.
Han är fyra år. Han hör rösterna dämpat där han sitter i det lilla köksskåpet. Hopkrupen som en liten boll. Han försöker att inte lyssna men det är svårt att komma undan dem.
– Skål för helvete!
– Vassaru?
– Skål påre Maggan!
– Ja för fan.
Jonas mamma låter trött och berusad. Hon har festat med Bertil och hans kompisar ett par timmar nu.
– Haru nåt käk hemma?
– Vaddå haru nåt käk? Det är väl för fan bara att se efter. Bara för att ni får hänga här är jag inte er lilla husa – det skaru veta.
– Husa nä. Musa kanske. Hur är det med lilla musen husan?!
Bertil skrattar hest och högt åt sin lyckade ordvits.
– Lägg av för helvete. Gå och fixa lite käk själv istället.
Jonas stelnar till när han hör Bertils tunga steg närma sig. Han sitter inklämd bland kastruller och ugnsformar. Blyertspennan han håller i handen stannar mitt i en rörelse. Han ritar en sagovärld på den inre väggen. Den skrovliga betongytan fungerar som hans ritpapper. Med pennan skapar han sin egen värld. Fylld av träd, stenar, små gubbar, drakar, monster och änglar. De tunga stegen helt nära nu. Mammas röst blandas med de andra männens och de försvinner bort. Skränet tonas ner. Tappar konturerna. Försvinner i en svindlande tunnel av rädsla. Skräckens susning i öronen och fötterna som tungt går fram och tillbaka utanför dörren är det enda han hör. Skyddet är tunt. Dörren bara någon centimeter tjock. Hjärtat hamrar hårt.
Köksskåpet är hans tillflyktsort. Hans fredade zon. Han hann inte ut den här gången. Pojkrummet är tomt, så det är vad de tror. Att han är ute. Ofta dyker de upp på lördagseftermiddagen. Oanmälda. Fyllon som söker värme i kylan. Bertil och två eller tre män till. Och Jonas mamma öppnar så gärna dörren. Tar emot den sociala närhet det ger att supa med dem. Vara med dem. Oftast hinner han ut. Gömmer sig i något hörn på gården. Leker för sig själv. Ibland är han hemma. Instängd på sitt rum. Han leker då intensivt med sina saker och anstränger sig för att inte höra dem. Hoppas att ingen kommer in på rummet. Han stannar där tills de gått hem. Vill inte se dem. Vill inte se hur konstiga de blir. De förändras av det de dricker. Högljutt sitter eller halvligger de runt det låga soffbordet. Ibland ligger de nakna i hennes säng. Någon ligger på mamma. Han vet inte vad de gör men det skrämmer honom. Han blir ledsen för mamma ser konstig ut. Kanske är hon ledsen hon också. Jonas är fyra år. Och ibland kommer han inte undan.
Efter en stund som känns som en evighet hör han hur Bertil går ut till de andra igen.
– Du har ju för fan ingenting hemma. Men jag hittade en vinare som du försökte undanhålla oss!
Bertil skrattar återigen högt och elakt.
– Vad fan. Jag bor ju här. Lite privatliv kan man väl få ha eller?
Jonas mamma låter hes och låtsat upprörd. Hon skrattar lamt.
– Så fan heller Maggan. Du är min. Allt ditt är mitt.
Jonas hör hur Bertil sänker rösten och ser framför sig hur han sätter sig bredvid mamma. Tar i henne. Han hör hennes viskande protester. Och hur protesterna försvinner och byts ut mot tunga stönanden inne ifrån hennes sovrum.
Jonas sitter kvar länge efter att dörren slagit igen och de gått hem. Vill vara säker. Han väntar tills han hör mammans ljudliga snarkningar från sovrummet. Då smyger han sig ut. Ser sig omkring i det dunkla rummet. Ingen där. Den här gången klarade han sig. Han tassar ut i den mörka hallkorridoren och in på toaletten. Han är kissnödig. Och hungrig. På soffbordet ligger rester av hämtpizza kvar bland de urdruckna glasen. Han slänger i sig det som finns och går tillbaka in på sitt rum. Tar på sig sin ljusblå pyjamas med tigertryck. Jonas tittar in till mamma innan han går och lägger sig. Spriten gör att hon sover tungt. Han går fram till sängen. Smeker hennes kind. Försöker motstå impulsen att krypa ned till henne. Inte gråta. Han blir stående en lång stund och kan inte hålla tårarna tillbaka. Till sist lämnar han henne och går och lägger sig. Drar täcket tätt omkring sig och börjar som vanligt att fantisera sig till sömns. Fantisera om hur annorlunda allt kommer bli när han blir stor.
Morgongåvan – kapitel 1 Läs mer »
