Lite pensjo-varningar:

– Jag vaknar tidigt. I och för sig mest på grund av barnen, men uppskattar det för att ”jag får ut mer av dagen”.
– Älskar bakelser. Mest Napoleonbakelser. Gillar att gå på kondis och än mer att köpa hem godsaker i fin pappbox med snöre runt. Har dock dragit ned på detta eftersom jag inte vill bli tjock. Unnar mig däremot frekvent en pariservåffla till kaffet och tycker att varje fik med självrespekt bör ha just pariservåfflor.
– Går sakta.
– Stannar gärna och pratar med folk jag möter. Både de jag känner och främlingar. Gärna äldre och hundägare.
– Föredrar hemtelefonen framför mobilen.
– Har utvecklat ett brinnande blomintresse. Tycker det är viktigt att pyssla om mina fyra pelargoner. Pratar inte med dem, ännu, men känner att det är på gång.
– Fotar frekvent olika blommor/växter. Som det här – alldeles FÖRTJUSANDE – äppelträdet 🙂

…mellan hägg……och syrén, tycker jag är den allra bästa. När allt spricker ut i blom och blir sådär krispigt vackert – ljusgrönt och färgglatt. Det bubblar av liv i hjärtat och hela kroppen tinar i solen. Jag kan inte sluta titta på och förundras av naturen. Jag njuter av dofterna. Blir lycklig av att vakna till fågelkvittret i gryningen. Och jag gläds när barnen plockar blommor, cyklar, springer runt – befriade från de otympliga vinterkläderna – och är ute längre på kvällarna.

Samtidigt gör det lite ont. En liten skärva av smärta i idyllen. I brytpunkten. Jag är aldrig riktigt beredd när det kommer. När våren kommer. Försommaren. När man ska ut. Njuta. Ta vara på det vackra.

Jag pratar inte gärna högt om att jag somliga dagar önskar att det regnade, så jag fick krypa in igen. Men faktum är att utan den där slängen av melankoli (och allergi!), så vore det inte detsamma. Sådan är våren för mig. Som livet självt. Bäst.

Nästa artikel i serien ”Mobbarna och rättvisan” – om Kerstin och Carina – är också viktig! Maciej Zaremba sätter ord på det osynliga. Smärtan och skeendena. Utfrysningsprocesserna. Lyfter dem till ytan, så de blir verkligt och smärtsamt tydliga.

Många befinner sig säkert i liknande situationer som Kerstin och Carina. Idag. I Kafkaland. Utan stöd, omgärdade av rädsla och utsatta för maktens allra mest intrikata redskap för att tysta, kväva, stöta ut och till sist bryta ner. De befinner sig i situtioner där de av samhällets instanser som ska värna om deras trygghet – falerar. Brister på olika sätt.

Många är också de rädda människorna. Arbetskamraterna, cheferna och andra omkring den mobbade. Hoppas de läser den här artikeln!

Hand i hand med dottern, 2 år och 10 månader. På väg till sängen för att natta. Stora, glada ögon ser upp på mig. Liten, liten människa. Förväntansfullt:

– Mamma, nä vi vatnaj, DÅ sta vi dansa natendansen!

”Natendansen” innebär att hon tjoande och skrattande struttar runt naken och emellanåt stannar och viftar på rumpan. Ibland står hon även på ett ben, medan hon liksom – oändligt sakta – lyfter och korsar det andra lite framför sig. Sedan växlar hon och gör likadant med det andra benet. Hela tiden förtjust leende och stint tittande på oss. Därefter lite spring och ytterligare lite rumpvift. Så fortsätter det en stund. En otroligt gullig liten föreställning 🙂

Det är lyxigt att vara förälder!

Tack för bra journalistik!

Två viktiga länkar om två sorgliga människoöden. Man skäms å samhällets vägnar…

Länk

Länk

Jag vägrar att ägna sommaren åt bantning bara för att vi ska gifta oss i augusti. Men vill inte heller stanna på den vikt jag har nu (3 kg över matchvikt). Återstår att finna andra vägar för att bli av med kilona – de tre ynka, men ack så envist fastklamrade…

Nu har jag upptäckt att ett sätt att komma i bröllopsform (ett gott alternativ till storhandling :-)), är att ägna en hel helg åt trädgårdsarbete och grundligt fejande av hus (i kombination med omhändertagande av barn). Det kan jag varmt rekommendera. Även om det medför konsekvenser som ryggvärk och smärtsam upptäckt av muskler man inte visste fanns.

Momentet ”klippning av gräsmatta” var väldigt effektivt. Kanske mest för att det repeterades två gånger på grund av felinställd gräsklippare…

Här har vi paus för lunch i solen tillsammans med våra nyinflyttade och väldigt mysiga grannar. Tack Linas matkasse för bra mat-tips när fantasin tryter!

Vad ska jag bli när jag blir stor!?

Eller:

Jag har läst DN sedan jag blev så vuxen att jag skaffade morgontidning, och tycker fortfarande att det är den är den bästa. Fick ett prova-på-ex med billig-prenumerations-erbjudande av Svenskan härom dan. Men jag tänker vara DN trogen. 🙂

På sista tiden har jag dock reagerat på det här. Jag gillar ju att dricka vin och så, men detta! Jag förstår inte…

Annonserna är på ett sätt väldigt inspirerande. Skynda fynda! Jag får lust att prova flera nya viner. Jag vill dricka rosa bubbel i trädgården ljumma sommarkvällar. Och jag ser ett vin som jag läst om tidigare… Det ska jag införskaffa i eftermiddag! Frågan är om jag vågar!? Det står ju att det är beroendeframkallande, att det skadar hälsan och andra hemskheter!

Varför göra reklam för något som tydligen är så farligt? I den här utsträckningen. Dubbla budskap? Jag tycker det är rätt knäppt fakstiskt…

De här är de annonser jag hittade – bara i A-delen.

Hemma igen med en hostig liten unge. Hon är pigg och feberfri men tokhostar så snart hon springer, busar eller dansar. Eller cyklar. Eller skrattar! Dagis är med andra ord inte att tänka på.

Och sedan i lördags natt hostar hon när hon sover. Såhär såg det ut inatt:

21.00 – treåringen somnar efter en ovanligt lång nattning med två flaskor välling (och ett bajsbyte däremellan). Jag är stressad för att det börjar bli sent. Höll dessutom på att somna med henne, så jag känner mig liksom kvällstrött och nyvaken – samtidigt!

21.45 – sexåringen somnar med mig efter att ha sett ”Happy feet” och jag läst för henne en stund i födelsedagsboken.

21.45-22.30 – eget fix (= mail och facebook…). Sambon fixar hemfix.

22.30-23.00 – en stunds prat med sambon – om skolval!

23.30 – i sängen, men somnar inte direkt på grund av tankar på – skolval!

00.15 – håller på att landa i en välbehaglig och djup sömn… när minstingen börjar brutalhosta (med risk för kräk…) och vill ha välling. Bär in henne till mig efter en stund (sambon har viktig dag idag och sover i soffan).

00.30 – byter blöja (den är full efter all kvällsvälling) och ger ny välling (ok med med en gång på natten när hon är sjuk, tänker jag, annars är det ju tänkt att hon inte ska få det längre). Försöker somna om, men hon vänder, vrider, gnyr och hostar. Jag slumrar.

03.30 (ca) – ropar och gråter så envetet (och väldigt behövande) efter välling – IGEN – att jag till slut ger med mig. Sover mig igenom några hostattacker och tröstar henne i sömnen då och då. Vi ligger nära, nära och somnar till slut in.

06.11 – sexåringen vaknar. Väcker mig genom att klappa till mig (för hårt!) några gånger på kinden. Daskar liksom på mig. Jag är inte munter. Hon väcker såklart även sin lillasyster som nu sover jättegott.

OK, det är bara att gå upp. Inte pigg.

Iväg till dagis och lämna storbusan – sedan lite sommarshopping på HM med liten och pigg i vagnen. Lunch hemma.

Efter det tänkte jag att det kunde vara en bra idé att lillfisan sov en stund, innan vi hämtar på dagis. Not! Trots att storasyrran gjort väggen vid sängen såhär fin. Det är lillasyrran när hon är tonåring, säger hon. Med skrattgropar och allt!

Till sist somnar hon i soffan 40 min innan vi ska iväg och hämta på dagis… Dagen fortskrider medan jag försöker hålla mig vaken!

Lite utelek i solen med grannkompisar gör susen på allas humör. De är i åldrarna 1, 2, 3, 4, 5 och 6 – och leker jättebra tillsammans!

17.30 – Matdags. Jag har lyckats åstadkomma pasta och favoritköttfärsåsen samtidigt som jag pratat i telefon. Och medan barnen fångat en skalbagge och tittat lite på TV.

18.20 – har landat i soffan. Nästintill utslagen. Inser att helgens sömnlöshet nog hänger kvar lite… Sambon på ingång. Bolibompa på TV. Jag framför datorn. Disken kvar. Då menar jag: allt kvar på bordet (och golvet!) = totalt kaos. Överväger på allvar att sitta kvar här tills jag helt enkelt slocknar. Kommer tyvärr INTE att hända!