Har ägnat förmiddagen åt trist tekniskt fix med telefon och dator i olika butiker på Kungsgatan. Som belöning för detta trista är jag värd en god lunch!

Planlöst vandrar jag neråt Stureplan – och får syn på East. Där åt ju jag och Kiki så gott en kväll för några veckor sedan.

Jag är på väg att vända i dörren när jag inser att den högljudda vägg jag möter inte är en vägg, utan väldigt många – och väldigt uppklädda – människor. Alla i grupp.

Jag ser ner på mina lagom skitiga jeans, min tunga datorväska och vita tröja. Känner mig oändligt malplacerad! Men även en liten slashas till författarwannabe som jag måste ju få äta god sushi, tänker jag medan jag står kvar väntar på att bli placerad. Bord nummer 62 är ledigt får jag veta. Och det finns ett uttag bredvid så jag har el till min dator (med krassligt batteri).

Tack och lov står bord nummer 62 i ett hörn och jag kan sitta i min egna lilla bubbla. I brist på lektyr surfar jag runt på Aftonbladet i mobilen i väntan på maten. Somliga omkring mig dricker vin. Så kontinentalt… Jag vill också ha vin!!! Eller nae, det ser kanske inte så bra ut…

När jag får samma trevliga kypare som sist vi var här känns allt genast bättre! Sushin = jättegod och misosoppan = ännu godare. Folk troppar sakta av. Vidare till sina jobb.

Nu sitter jag själv kvar i en lokal som TOTALT ändrat karaktär. Kvar är den vänliga personalen som fixar borden och dukar nytt. Datorn är uppslagen och inkopplad. Ur högtalarna strömmar salsamusik och utanför fönstren skiner solen.

Jag har druckit en latte och ska skriva vidare på bok två + söka jobb till hösten. Och blogga lite. Perfekta förutsättningar!

Jag hittar ett jobb jag ska söka. Jag känner mig inspirerad. OCH jag har just fått in denna!
Lider inte… Inte ett dugg 🙂

Min dotter har en bästis som för snart ett år sedan flyttade från vår lilla förort. De var som ler och långhalm på dagis, men sedan hon flyttade ses de inte så ofta. Kanske en gång i månaden. Max. Men i min lilla sexårings hjärta bor hon kvar…

Här är de två i sommar:

Jag följer inte så många bloggar, men här nere till höger har jag nu länkat till några som jag brukar vara inne på och har behållning av på olika sätt!

I övrigt kan jag meddela att yngsta dotterns ”lungsjuk-gammelmans-hosta” har slagit till igen. På nätterna. På dagarna är hon snorig och småhostig men solig och feberfri. Och så kommer natten. Då drar det igång. Flera gånger inatt lät det som om hon skulle kräkas, vilket ju har hänt ett par gånger förut. Följdaktligen ligger jag halvvaken – beredd och på helspänn – med en handduk, alternativt bunke. Redo att fånga kräkor. (Vilket jag i de flesta fall misslyckas totalt med.) Medan hon själv sover sig igenom hostattackerna och vaknar pigg straxt efter klockan sex!

Och två dagar och två nätter sedan i söndags morse – då jag lyckligt vandrade hem i den fågelkvittrande gryningen och nostalgiskt lade dagens DN (den kom före mig!) på köksbordet – så börjar jag känna att det tar. Det tar och tär på en småbarnsmamma att leva nattliv. Men, det är värt det. Värt att ikläda sig rollen av ett sjungande nattdjur då och då. Det gör mig lite mindre kossig. På gott och ont 🙂

PS Men det var inte någon bra idé att i denna trötthetsdimma, hemma med förkylda barn, sätta igång att baka bullar. Jag bakar ju gärna, men inte bullar. Det har jag inte gjort många gånger i mitt liv. För det är ju så krångligt. Omständigt. OCH tar lång tid. Vi blev osams (alltså jag och barnen) redan under FÖRSTA knådningen… DS

PPS Fast goda blev de, bullarna. Och sams blev vi också! DDS

Det här armbandet fick sexåringen av sin kompis R. Son till min gamla kompis Camilla. Han ville inte komma på kalaset, men skickade ett paket med dottern till min andra kompis, Jessica. Och i paketet låg detta fina smycke!

Sedan dess har hon inte tagit av sig det. ”Det är äkta”, säger hon stolt. ”Och så ger det mig trygghet. På dagis. Och när jag ska sova.”

Apropå att jag blev galen på kommungubbarna imorse, så funderar jag på det här med ilska.

Jag har alltid haft svårt för att bli arg. Har ju tidigare liknat mig själv vid en ko, och det ligger väl inte direkt i kossans natur att bli vansinnig…

Men jag kan avundas dem som kan visa ilska. Som riktigt säger ifrån och är VÄLDIGT tydliga med vad de tycker i olika sammanhang!

Jag blir ju såklart arg emellanåt. Riktigt arg. Oftast på dem jag älskar mest tyvärr… Men det är med dem som jag älskar, och som älskar mig, som jag vågar släppa fram den. Ilskan. Jag skriker inte eller så. Svär inte heller. Men blir förbannad helt enkelt! Och helt slut efteråt, för jag tycker att det är så jobbigt…

Och så blir jag arg på folk som beter sig illa. Mot mig, min familj eller mina vänner. Om någon säger något taskigt, är nedlåtande eller allmänt otrevlig går jag igång. Och jag kan ta min familj och vänner (ibland även mig själv!) i försvar, men blir absolut inte rasande. Ilskan tar sig nog ganska diplomatiska uttryck. Jag säger vad jag tycker och hoppas på bättring.

Över lag tror jag faktiskt också på att ge folk en andra chans. Psykologsjukan. Det finns säkert en orsak till taskigt beteende. En dålig dag eller, vad värre är, ett dåligt liv!

Men ofta önskar jag att jag sagt ifrån mer än jag gjort.

Exempel:
Jag står i kassan på lunchrestaurangen och har just beställt en sushi. Det står en pumpflaska handsprit på disken, och efter viss tvekan så bestämmer jag mig för att ta lite. Visserligen är jag – säkerhetsknarkare som jag är – vaccinerad mot svininfluensan, men man vet ju aldrig…

Jag trycker till på pumpen och SPRUUUT säger det, så riktas en – ganska kraftig – stråle mot bordet snett bakom mig. Shit också! Jag vänder mig och ser en medelålders kvinna stirra på mig. Ögonen smalnar och hon ger mig en blick som tydligt visar hur förnärmad hon är. Det har landat handsprit på hennes fat. Mest på kanten, men eventuellt även lite i misosoppan…

Jag blir lätt hysteriskt ursäktande. Undrar hur det gick och ber om förlåtelse. Typ hundra gånger.

Så ser jag tantens mun. Den SNÖRPER riktigt ordentligt. Hon bevärdigar mig inte en blick till. Suckar och torkar hetsigt och irriterat med servetten på tallrikens hörn.
– Nämen förlåt! Den bara sprutade! Kom det mycket?? Ska jag fixa en ny sushi?
Jag vänder mig mot han i kassan
– Ursäkta! Kan ni hjälpa mig? Jag har råkat spruta på hennes tallrik. Det bara kom!

Nu har vi hela restaurangens uppmärksamhet. Killen kommer fram till bordet och undrar om hon vill ha en ny. Hon himlar med ögonen och skakar på huvudet. Tydligt trött. Hon svarar väldigt avmätt. Och surt.
– Det behövs inte.

Det är då jag begår det största misstaget. Jag försöker skämta.
– Men det var ju sprit. Så du kanske får en rolig eftermiddag i alla fall, hehe!

Den blicken hon ger till svar… Hon säger inte ett ord. Jag lämnar deras bord. Rodnande. Och inser att det INTE var läge för den kommentaren…

Efteråt ångrar jag att jag inte sa något. Om att hon var onödigt otrevlig. Det var inte mitt fel att pumpen fick tuppjuck! Och jag bad om ursäkt. Jag försökte fixa ny mat. Hon behövde inte vara snorkig!

Antingen är jag överdrivet förstående eller väldigt rädd att tappa kontrollen. Möjligen en kombo av detta!

Apropå rädsla att tappa kontrollen. Jag minns det som om det var igår. En lektion i psykodrama när jag gick psykologutbildningen i Uppsala. Vi skulle spela upp en kursares barndomsminne. Ett jobbigt minne för henne. Och jag skulle spela ilskan! Ni kan ju tänka er hur det gick…

Jag skulle, under uppmuntrande tillrop från en utländsk psykodramaguru och med kursare som publik, skrika och slå i en kudde. Gick inte. Inte alls. Den situationen sitter kvar som ett stort misslyckande. Ett misslyckande i att bli arg. Hennes trauma blev mitt…

Men något har hänt sedan jag fick barn. När någon beter sig illa mot dem, eller värre – som i morse – försätter dem i fara. Då vaknar lejoninnan i kossan!!

Imorgon ska jag ringa kommunen och se till att de sadistiska (möjligen imbecilla) kommungubbarna får på moppo!!!

Dumma pinne säger 2-åringen och dumma kommungubbar säger hennes mamma! Hur kan man placera en spetsig tomtgränspinne mitt på gräsmattan hos en barnfamilj!? (Från början var den spetsigare än på den här bilden – sambon bröt direkt bort det vassaste.)

Givetvis springer dottern rakt mot den för att undersöka vad det är för ny spännande pryl – och snubblar. Vi hör ett illvrål följt av tokgråt och blir såklart livrädda när vi ser henne hålla för ögat. De bilder man får på näthinnan – innan man får bort det små händerna från ögat och ser hur det gått – är inte att leka med…

Jag blir ju sällan särskilt arg, men sånt här gör mig vansinnig! Nu gick det bra, men hade den träffat en centimeter längre upp kunde hon ju förlorat synen!

Jag verkar kanske lite överdrivet exalterad över alla dessa teckningar, men jag tycker verkligen de är så livfulla och härliga! Det är liv och rörelse – hundar, korvar och coola kläder. Den lilla flickan i första bilden sträcker fram korven ”så det blir en närbild”. Och i den sista bilden håller tjejen en blom-bok bakom ryggen 🙂

Jag blir glad av dem och då kanske någon annan, som ser dem här, också blir det!

En kul kväll!

Bästisen blev sjuk och missade besöket på Gröna Lund i söndags :-(. Vi får göra om det snart!
”Hej T. Jag längtar efter när du och jag får åka till Gröna Lund” 🙂

Dottern har suttit i en poolbar en gång för drygt ett år sedan i Thaliand. Tydligen ett bestående minne, för i förrgår ritade hon den här teckningen. Tjejerna på bilden sitter i poolen med varsitt glas juice och varsitt fruktfat.

Jag har närt en livsnjutare vid min barm?!