Jag tror att jag möjligen behöver jobba vidare med mina fotografiska talanger.
Härom dagen hade vi en vän på besök och jag visade stolt upp min blogg för honom. Hans första kommentar var att den var snygg. Sedan fick han plötsligt rysningar… Han hade fått syn på den, i min mening – fina, bilden på dotterns bara ben och våra fötter i sanden (se förra inlägget). Han tyckte bilden var otäck. Blåaktig… Och fick likvibbar!
Inte riktigt den stämning jag försökte förmedla 🙂
Jag har också fått erfara att det inte är helt lätt att hitta rätt vinkel och få till det när man ska fota sig själv.
Sambon om bilden på mig själv hos frissan:
– He, he. Den var ju…
– Vadå!?
– Rolig bild!
– Vadå rolig? (Det är ju sådär jag ser ut liksom…)
Han skrattar till lite försonande.
– Jamen du ser lite psycho ut bara!
Lite psycho! Bara?
Den här bloggen har ju kommit att bli ganska vardaglig. Mycket hemmaliv med sjuka barn. Fast det var tänkt att det skulle bli en bokblogg. Vad nu det är… Men kanske smyger sig boktemat in i bilderna!? Morgongåvan är en psykologisk thriller. Jag ser psycho ut. Likdelar… Där har vi kopplingen!
Apropå sjuka barn, så har ju yngsta dottern gått cirka tre veckor (!) på dagis sedan LUCIA eftersom hon dragit på sig både det ena och det andra i sjukdomsväg – vattkoppor, streptokocker och andra, likaledes osympatiska, virus och baskilusker. Nu är båda barnen friska och det var tänkt att hela den här veckan skulle tillbringas på dagis. Sedan är de påsklediga igen nästa vecka. Så var det tänkt. Givetvis visar det sig då att vinterkräksjukan från hell härjar!!
Överväger att ha dem hemma imorgon och på torsdag. Om det inte är försent! Fortsättning följer…